Archive | A Dark World RSS feed for this section

Novellen/Romanen “A Dark World” – De Mörka Alvernas Flykt

23 Jul

DE MÖRKA ALVERNAS FLYKT

Den mörka kraften kom över alverna och en del av dem fick svarta vitögon. Alviska ledarna fruktade att det var den mörka furstens verk, men de kunde inget göra. Trollkarlarna försökte driva ut anden men den hade vuxit sig stark och därmed gick det inte. Alverna som fick svarta ögon blev i början sjuka. De hostade och blev sängliggande under en period. Och detta skapade en dillema bland övriga alver. De tvistade om hurudvida de skulle göra med alla de alver som blivit sjuka. Isriol, en av ledarna tyckte att man skulle driva dem iväg, då de nu sjuka kunde medföra otur med sig. Erithir, en annan ledare tyckte att man skulle döda dem bara, om de inte blev friska. Döda dem och få ett slut på deras lidande.

Och de sängliggande, feber tagna alverna fick se hur deras hud blev mörkare, blåaktiga. Och efter det så upphörde febern, hostan och huvudvärken. Erithir stod nu inför en annan dillema. De hade blivit friska och inte längre föremål för att dödadas, men vad skulle det bli av dem? Deras hud var förändrar, likaså ögonen. Och Erithir och Isrior, ledarna för alverna, gav dessa förändrade alver namnet mörka alver. Och det kom de att kallas för av resten av alvernas trupper också.

Kort därefter började Erithir och Isriot märka att de mörka alverna började glömma bort sitt hem och ursprung. Och de mörka var väldigt många,runt tjugotusen till antal, en tredjedel av alla alver i Hopp. Och efter det började deras vanor att ändras. De började avvika från att vakta över människorna, heller uppfylla sin plikt, att vara en del av armén. Rättvissa och sanning blev alltmera förvrängda begrepp och urvattnade. De tänkte att det hade att göra med att minnet svek dem. De började också intressera sig för människornas ägodelar såsom guld, ädelstenar och pengar. Och de samlade på dessa ägodelar samtidigt som de började kränka männen för att dessa inte voro odödliga och därmed inte renblodiga varelser. De började skryta om sin odödlighet och all gnutta av ödmjukhet försvann ur dem. Tidigare ödmjukaoch rättvisa, blev de nu mobbare och helt berusade av sin egen odödlighet. Processen tog några månader.

Erithir och Isrior fördrev dem då till de norra skogarna, djupt inne i Den Frusna Tronens karga och hårda, vinterdrabbade landskap. Där kunde vintern hålla sig i några år. Men de två ville inte vara grymma mot dem, för de var trots allt alver, även om förändrade sådana. Och därför fick de bygga bo och bo i skogarna. Alverna av Cimandor skulle inte skada dem, varken närma sig dem heller jaga dem. Dem mörka alverna var fria och de hade en ledare som hette Ereondir. Ereondir var mycket skicklig med bågen, en färdighet som de flesta av hären på tjugotusen soldater hade glömt bort. De övergick istället till yxor. Hårda, stora och kraftiga yxor. Men med dem, skulle de kunna fortfarande försvara sig mot fienderna som de skulle stötta på i Norr.

Öronen på dem var fortfarande likadana som de övrigas alver. De var också längre än genomsnittsmänniskan och det var dessa två drag samt odödligheten som gjorde att de fortfarande var av den alviska rasen. Dock började de hänge sig åt kroppstatueringar och ansiktsriktningar och de flesta av dem lätt sig tatueras. Det var visserligen mycket fina tribala mönster.

Väl inne i skogarna, byggde de sina bo. Och de stötte på istigrar och vita vargar sosm de gjorde till sina husdjur, med hjälp av den mörka kraft som villade över dem. Och de började samleva med naturen under denna istid, då snön förr över träddtopparna och det övriga landskapet. Tjock snö.

Men de mörka alverna trivdes i snön. De blev, trots sin glömska av sitt förflutna bra spårare och det tack vare snön. De spårade upp djur genom de fotavtryck som djuren lämnade i snön. De åt alla möjligt kött och fångade sällar på Den Frusna Sjön. Sällar som var stora och kunde väga flera ton. De även fiskade och mörkrets ande som var med dem överallt de än gick, sänkte dem bröd och alkohol. Köttet var deras sak att fixa och de som fortfarande kunde konsten att arbeta med bågen blev nu duktiga och skickliga jägare. Skogarna var vidda och kunde rymma hären på cirka tjugotusen. Yxorna som de hade, hade de skaffat sig av människosönerna och Erithir och Isrior lätt dem behålla vapnen för att de skulle kunna skydda sig mot farorna som kunde lura under deras resa och sedan under deras kolonisering av de Nordliga Skogarna. Med dem högg de ned träd och byggde stora hus bland de tjockaste och starkaste träden. Och där bodde dem. Resterna av träden använde de som ved för att kunna värma sig. Nu handlade det om överlevnad. De hade få kvinnliga krigare men så fanns dem ändå. Vissa av dem gifte sig men de har inga tankar på att skaffa barn. Deras nya natur tillåter inte dem det, dock kunde de känna sig ensama under mörkret som rådde ovanför dem och det var därför som de ingick äktenskap.

Under fullmånen kunde yllade deras vargar, vargar som också användes utav jaktalverna för att fånga djur. Och många djur i skogarna kände av deras mörka kraft men de trollades till att söka upp de mörka alverna. Kraften lockade dem och djuren som voro nyfikna till sin natur ville utforska. Lite anade dem att det skulle komma att bli deras död. Renar, älgar, kaniner, får, gett, hästar och annat djur gick rakt in i fällan och de blev till festliga måltider. Pälsarna och huden sparades och användes som kläder och till inredning i sina hem.

Och hären var stor och befolkade skogarna men närmade sig inte Den Frusna tronen mer än till sjön i trakten. De ville inte gå i krig. Den mörka anden som villade över dem hindrade dem. En kraftigare ondska kom från Den Frusna Tronen. Med inga fiender i sikte, behövde inte de mörka alverna heller skaffa sig några. Det hade dem inget behov av. De mörka alverna kände denna krafts närvaro, de kände något som kan liknas vid en rusch. Och de använde sig av Isis blomman för att stärka ruschen och fölrstod nästan genast att det stärkte enigheten med denna märkliga och osynliga kraft som växte inom dem. De blev alltmer känslokalla och passiva för det som fanns omkring dem. Guld och ädelstenar sökte de efter i grottorna vid Dem Nordliga Bergen. Ibland hittade vissa bland dem det de så ivrigt letade efter och ibland hittade ingen någonting. Ägodelarna fick de behålla för Ereondir, deras ledare, mot en liten andel som skulle skickas till honom. Ett slgas skatt, alltså.

Erenodir hade en stark karaktär. Hans hår var blont och långt. Till skillnad från de flesta andra, hade han inga tatueringar, ty han sökte meningen bakom sin materiella värld och var ofta i trans. De mörka krafterna slet i honom och folk hade bevittnat hur han en gång förflyttade av maktes bortom hans uppfattning, utan att ha ens lyft på något av benen. Och detta gjorde att de mörka alverna längtade efter döden i ett försök att stilla sin nyfikenhet på vad som skulle finnas på andra sidan den materiella skeppnaden. Och de kunde inte dö en naturlig död på grund av sin odödlighet, som egentligen var en gåva från Merek.

Och vilket seger detta måste ha varit för den mörka fursten, att komma över en odödlig ras. Furstens ande villade över dem och kraften växte inne i dem. De mrkte såklart inte skillnaden mellan sitt forna jag och de alver de nu hade blivit, ty de var förblindade av all mörker omkring sig och inom sig. De saknade riktnig och de kände sig tomma inombords. De jagade och byggde bo endast i överlevnads syfte. De hade glömt bort Cimandor, sitt forna hem och den tiden innan besvärjelsen föll över dem. De vanliga alverna, de som icke hade drabbats, visste inte varför just dessa kommit att drabbas och inte resten bland dem. De saknade en förklaring och kanske fanns det ingen heller. Och det kanske inte heller behövdes.

Isriol och Erithir tyckte att dem mörka var bortom hopp när de beslutade att driva iväg dem. Och eftersom De Visa trollkarlarna inget kunde göra, tyckte de att de hade fattat rätt beslut. De hade helt enkelt gått för långt då de börjat kränka de nu fria människorna och stoltserade med sin odödlighet. De hade ju gått emot allting som en alv hade fått lära sig och ödmjukheten och tacksamheten de kände gentemot Merek för odödlighetens gåva, saknades hos de mörka. Dem hade fallit helt enkelt och odödligheten de stoltserade med blev deras fall. För dem voro giriga efter det materiella. Även om vissa bland dem önskade sig hellre döden, en vanligare drag hos de mörka alverna var just att stoltsera öppet med sin egen odödlighet. De satte sig själva dem över djuren och skapelsen men de hade inte länge något minne av Merek. De kände istället kraften som villade över dem och in i dem. Och de förstod icke dess natur.

Men de av dem som längtade efter döden gav sig i allt djupare försök till att utforska denna väldiga kraft. Och med det medföljde beroendet av Isis blomman. Blomman växte vild och fanns överallt attfinna och därmed fanns den tillgänglig. Och de fick syner närde hade brukat den. Syner om allting möjligt. Och de visa bland dem tecknade ned dessa syner på djurhud och sparade dem. Det var planer och händelser, vissa av dem låg i framtiden, visssa i den nära framtiden, andra sträckte sig längre bort. Berbathir var det främste syaren av dem alla. Och alla alver uppskattade hans gåva.

I en syn såg han först mörker. Total mörker. Sedan såg han en tron som det var snö på, efteråt såg han en människa stiga på tronen. Och de som kände till denna syn, menade att det handlade om Den Frusna Tronen. Lite var för dem känt om Den Frusna Tronen, men den mörka kraften hade talat om för dem om Tronen och det var så de kom att känna till den. För de hade glömt om den från människosönernas berättelser, de mindes ju ingenting längre. Om Tronen var dem sagd redan innan förbannelsens ande skänktes över dem.

Deras syn på de andra alverna var att de var för snälla och naiva som trodde att människorna skulle omvändas under deras makt. Dock var dem dubbelt så många som dem själva var och hade allierade bland människorna, så att gå i krig mot dem vore inte det klokaste att göra. På grund av den tomhet de kände inombords, hade de inte mycket att tycka till om existensen utöver det bedrägliga i det materiella lyckades locka dem oerhört. De kände stark dragningskraft till det materiella. Även att samla på husdjur kände de en stark begär av. De samlade även på furen och pälsen i sina hem. Deras tillvaro var tom så de festade med mycket alkohol som den mörka anden gav dem. Och de drack utan måtta.

Det tog dem månader att riva ned skog och bygga sina hus, fördrivna och bortjagade i skogarna. Och vilka hus de byggde! Makalösa, splendida boningar. Högt uppsatta i trädkronrna, med ingång och trappor i trädens stam och runtomrkring dessa. Träden var tjocka och tåliga med stora, tjocka och fasta grenar som sipprade fram ut ur de tjocka trädstammarna. En hel stad byggdes på det viset. En större stad för en här på tjugotusen. Mörkrets ande gav dem ljus, så det lyste i huset och ljuset kunde synas från utanför hemmen. De var uppe på över hundra stegs höjd från marken, med trappor som gick i en spiral runt träden. Högst up bland alla toppar var Ereondirs hus. Ett större hus som hade flera rum och där befälen till hären hängde nästan dygnet runt samt tillhörande vakter. Ereondir skulle skyddas till varje pris.

Skuggan talade deras språk och förvrängde den. Inom bara några månader talade de mörka alvernaen annan dialekt av alviska jämfört med alverna. Den var mörkare där allting som hade med skapelsen och dess skapande förväxlades med skugga och mörker. Mörkret ersatte ljuset och ofullkomligheten rådde över fullkomligheten. De mörka alverna tillhörde mörkrets furste och han hade dem i sin våld.

Drakan hade växt sig starkare nu när han hade dem under sitt styre. Till sina jinner kunde han stoltsera med dessa odödliga vars tid aldrig skulle komme, heller skulle de åldras. Och det gjorde att fler bland jinnerna anslöt sig till hans skara. Och skaran växte sig otrolig stor, större än den varit under de svarta magikernas tid och styre.

Och de mörka alverna var blitt ett minne av sitt forna jag. Skåda de odödliga som föll på grund av sin stolthet och galenskap. Ett förlorat släkte som stod vid avgrundens kant.

Utöver stridsyxorna, hade de mörka alverna sina avlånga sköldar som täcker kroppen från bröstet ända ned till fötterna. Bredda uppe och allt smallare ju mer ner man kommer. Cirka två tusen soldater hade sköld.

Efter att ha byggt husen, byggde de höga murar runt i skogarna med stora portar i åta olika riktningar, bland dem Norr, Öst, Syd och Väst. Och de satte väktare vid portarna, på murarna, som var uppresta utav träd och bland träden ovan dem så att ingen skulle envisas med att hitta en väg in i den nya alvstaden. Och de vaktade stolt sin stad, det nya hemmet. De roterade om att vakta ända tills Ereondit beslutade att vissa fick ingå vakttjänst och dessa fick bli väktarna som vaktade över de åtta portarna. Och det verkade fungera väl.

Alvernas tatueringar lyste i månskenet och det var otroligt vackert att beskåda. Färgen fick de utav krossade blommor, gröna till färgen, vars blad lyste likväl under månens ljus. Denna blandade de med vatten. Resultatet blev ett ljusgrönt självlysande vätska som de sedan, med hjälp av nålar som de hade för att uppsätta det långa håret, bankade in i huden. Och dessa alver var skickliga artister, duktiga på tatueringskonst. Med samma färg målade de sina djurs pälsar med olika tribala motiv. De hade smak för stil och att ha djur som vart målade gav dem stil och status, så självfallet valde de flesta av dem som hade möjligheten att ha det så, göra det. Dessutom var det vackert.

I mörkret var deras syn fortfarande lika skarpt som innan de föll, men de såg inte ondskan längre, ty ondskan verkade nu i dem. Men de såg bra och det gjorde dem till bra jäggare, ty de behövde jaga för att överleva i skogarna. Vissa bland de mörka älvorna jagade likväl och det fanns även dem som var väktare bland dessa. Som i en vanlig alv samhälle, var älvorna mycket respekterade. De sågs på som jämnlika de alverna, de hade ju all träning som krävdes. Även dem hade låtit sig tatueras med olika tribalka motiv och med lysande färg över kroppen och i ansiktet. Älvorna tatuerade älvor och alverna tatuerade alver. De tatuerade även stjärnor, månen och olika djur på sina kroppar. Det gjorde både älvor och alver. De tatuerade in även sina namn om än det var ovanligt men vissa bland dem gjorde det.

De mörka krafterna växte sig, med månaderna, starkare och den kontrollerade nu deras annars makalösa intuition. Mörkret blev nu deras intuition så de använde nu skuggan. Det var så som det kom sig att de kom överrens med vita tigrar och vita isvargar. De läste av varandras ansiktsuttryck och med tanken tämjdes dem djuren. Dem vita tigrarna hade även svarta streck på sina tjocka pälsar. Strecken kunde liknas vid tatueringar som de mörka alverna hade på sina kroppar. Tigrarna och vargarna var stora, helt absurt enorma. De vägde lätt hundratals kilon och i sin höjd kom de ända upp till bröstet på alverna. Dessa djur, efter att de tämjdes, kunde ridas utav alverna genom skogen och i trakterna runt omkring den. Och dem mörka alverna red sina djur som om dessa voro hästar.

Och de stötta på bester inne i skogarna och runt omkring dem. Stora tvåfotade vit pälsiga odjur med enorma tänder. De kallade dem för Circinor. Och de dräpte odjuren vart de än fann dem. Och odjurens dödsskrik vart förfärliga och förskräckande. De mörkaa alverna höll för öronen när dessa öronbedövande skrik gavs då livsgnistan släktes. Och dödens skrik lätt över stora avstånd genom skogarna. Och det gjorde att andra odjur kom dit skriken kom ifrån, för att samlas och gå till attack mot dessa alver. Och de blev till härar med vilka alverna utkämpade strider emot. Det fanns en del alver som föll under slagen mot odjuren. Men alverna vann nästan hela tiden och odjuren flydde. När dem inte vann, flydde dem själva istället och sökte skydd bakom murarna, ty inget kunde tränga sig förbi. Och det kändes som att det inte tog slut på dessa vit pälsade varelser, de sågs rätt så ofta. Och med kadavrerna, gjorde de mörka alverna mat och pälsarna använde dem som kläder. Dessa kläder smälte in i den vita snön och som var närvarande under den långa vintern. Och det hjälpte dem i jakt och strider. Varelserna var två gånger så stora och höga än vad de mörka alverna var. Och de hade en märklig och oövervinlig styrka. Pilarna kunde knappt tränga igenom huden på dem så stridsyxan fick bli vapnet att användas emot varelserna.

Förutom dessa varelser stötta alverna på stora älgar ,ed jättestora horn. Och dessa älgar gick till attack genast, med hornen före. Dessa djur sågs i flockar enbart. Alverna samlade på deras horn och åt deras kött. Huden använde dem som mattor i sina mäktiga hem. Och de genomgick ibland förluster när de stötte på hjorten som dock inte hade ogenomtränglig hud. Så de få som fortfarande behärskade konsten att skjuta med pil, fick följa med på jakt och jaktmarkerna var karga och långtsträckta. Torra och kyliga med torr gräs utsträckande ut ur snön. Klumpar av gult gräs, gräs som ändå överlevde vädret. Under snötäcket fanns även Isis blomman, blomman som skapade beroende.

Och de mörka alverna trivdes i sitt nya hem. På bara några månader hade hären på cirka tjugotusen stycken lagt skogarna under sitt välde.

Novellen/Romanen A Dark World – Dawut, Myggot och Det Fria Folket

23 Jul

Dawut, Myggot och Abnalom

Mera om det fria folket finns att läsas här: http://keepongeekin.com/2014/02/09/novellenromanen-a-dark-world-scen-med-dem-utstotta/ (Del I)
samt här:
http://keepongeekin.com/2014/02/10/novellenromanen-a-dark-world-scen-med-dem-utstotta-och-deras-konung-del-ii/ (Del 2)

Dawut och Myggot var två utav Abnaloms elever. De invigdes och undervisades i trälldom. Deras skola var ett enkelt klassrum i Abnaloms byggnad och pojkarna var där varje dag, tillsammans med arton andra elever. De förberedes till att bli skickliga ledare över det fria folket.

Byggnaden var utav träd, precis som alla andra hus i skogen och uppbyggd av tre våningar. Den nedre våningen hade ett stort hall, med en tron i ena änden av rummet, samt två rum intill, på varsin sida av hallen. Den ena var klassrummet, dit pojkarna gick, i den andra, som var mindre, var det en trappa som ledde till de övriga våningarna. Där uppe bodde Abnalom med sin familj.

I hallen var det ett större lägereld, i mitten, till för då det var kallare väder. Folket brukade samlas där och komma med sina problem inför Abnalom. Och han bestämde över dem. Detta hände vanligtvis om kvällarna, för på dagen undervisade han.

Eleverna var mycket nöjda och inte minst var deras föräldrar det. Hela samhället visste att dessa ynglingar, ungdomar på cirka sexton, sjutton år, skulle ha en bra framtid och ett hedersamt yrke. De skulle skickas till alla möjliga tillhåll som tillhörde Det Fria Folket och de skulle ta platsen som ledare eller rådmän till ledarna. Och alla dessa ansvarade personligen till Abnalom, som var den stora ledaren, som en slags konung över dem.

Dawut och Myggot var bästa vänner och gick tillsammans i Abnaloms skola. Det var inte vem som helst som fick gå dit. De alla prövades med skriftliga prov och gruppintervjuer, för att Abnalom skulle sedan bestämma vilka som blev intagna. De fick inte vara sköra på något som helst sätt och helst skulle de vara orädda inför faror. Sådant kunde Abnalom uttydda med hjälp av sin gåva, han läste av alla sökanden.

Ungdomarna kom inte i kontakt med andar på det sättet att ingen ande valde att villa över dem, utan de lärde sig utföra trälldom genom Abnaloms krafter. Och han var mycket kunnig. Han kunde bland annat höra de jinner som var omkring konungarna och ordrarna och kände drför till deras beslut. Det var därför som han hade valts som ledare över Det Fria Folket – folket ansåg att han kunde, med hjälp av sin gåva, skydda dem genom att ha övertaget gentemot konungarna, eftersom han kunde känna till deras planer.

Dawut och Myggot var främst i deras klass. De tävlade med varandra om att vara bäst och det var jämnt. Abnalom valde dem jämnt till att stå bredvis sin tron på kvällarna, då folket samlades i hallen. Och de fick på sätt och viss lära sig mera för det var en sådan erfarenhet som skolan inte kunnat ge dem.

I skolan lärde de sig att läsa och skriva samt räkna. Alla barnen hade inte det privillegiet att undervisas i språk och mattematik. Utöver det, lärde dem sig vetenskap. Och vetenskap var viktig för Det Fria Folket, för de lätt sig inte styras av svarta kraftter, såsom de brukade kalla det trälldom som samhällena runt om Hopp styrdes av.

Vetenskapen var märklig, dock nödvändig. De fick kunskap om tingens ordning utav andarna som omgärdade sin ledare. Och deras vetenskap var mycket primitivt och outvecklad, knappt beprövad med det lärdes ut och blev måttstocken för deras tro. De trodde att alltet hade alltid funnits, att den bara genomgick förändringar. Och de trodde likväl att världen kom till av en stor explosion som sedan vigde ut alltet för att det en dag skulle komma att rullas ihop och sedan explodera om på nytt. Denna händelse kallade dem för “Den Stora Smället” och trodde på att det var en av i raden oändliga händelser av samma slag. De ladde inte sin tro på gudar eller jinner. Det skiljde dem från Hopps flesta invånare-

Dawut hade brunt krulligt hår och gröna ögon. De skulle snart bliva vuxna och då skulle undervisningen ta slut, för det var tiden då de flesta av de som undervisades skulle komma att skickas iväg till att leda eller agera som rådmän. Och stort ansvar skulle komma att villa på deras axlar då. Men just nu så njöt dem av friheten i att vara ungdom och kunde hitta på allt möjlig bus.

Folket som bodde i skogen hade anpassat sig efter den. De hade stor respekt för naturen och sökte att skydda den. Abnalom hade satt upp regler för vad som vart tillåtet och för det som inte var det. Att hugga ned träden var inte tillåtet, att bygga sig ett hus i dom tjocka trädarna var däremot tillåtet. Ich det gjorde många bland folket. Trädet som de byggde husen med kom från nedfallna, av stormar, trd. Det var tillåtet att hugga dem till bitar. Tack vare miljön i skogen, kom det ofta stormar som fälldened träd. Men skogen var så stor att den knappt påverkades. Och husen som de byggde unitti trädens tjocka stammar skyddade mot dem hårda vintarna som brukade dra in när stormade började närma sig.

Ynglingarnas favoritämne var just trälldom. Dawut och Myggot upptäckte nya användningsområden för magin hela tiden. Men så fort de lämnade denna skog, skulle inte de längre ha förmågan att nyttja magi, ty Abnalom skulle stanna i denna läger som var den största av alla lägren De Utstötta hade byggt upp.

“De finns ingenting i alltet som reser snabbare än ljusets hastighet.”, sade Dawut.
“Nej, tror du verkligen att tiden stannar upp om man färdas i den hastigheten?”, frågade Myggot.
“Jag vet inte vad jag skall tro.”
“Nej, inte jag heller.”

Ynglingarna kände till sina begränsningar. Den senaste ve3ckan hade de fått stolar och bord att levitera. De hade trollstavar som de använde. De peckade på föremålet, tömde huvudet på andra tankar och koncentrerade sig på mantran “Leviticus”. I början gick det segt men de hade till slut lyckats med att få stolar och bord att lyfta. Inte många i klassen hade lyckats. En annan elev hade försökt men stolen hade våldsamt fluggit rakt in i en vägg och krossats i bitar. Det var också när på att skada sina klasskamrater.

Abnalom använde inte andarna till trälldom, men det fick ungdomarna göra för att känna på magi, då deras fiender har tillgång till den, via de svarta trollkarlarna. Det ansågs därmed som viktigt att undervisas i det. De skulle få veta vad de har att stå emot, då tillfället krävde det. Och det fick lära sig mera.

De trollade fram fluggor av ljus, ur tomma intet, framför ögonen på sin lärare, som var mycket nöjd med dem. Fluggorna var småa, men deras kroppar var utav vitt ljus och det var även deras vingar. Dawut och Myggot var, som förväntat, bäst på det också. De lyckades trolla fram dem snabbare än dem övriga och det gav bra betyg.

Betygen var viktiga, för det var utifrån betygen som det skulle bestämmas om de var lämpliga ledare och inte minst, vart de skulle skickas. För Myggot och Dawut skulle vänskapen fortsätta, oavsett, även opm de förmodligen, efter skolgången, skulle gå skiljda vägar. De levde och såg på allting som ett enda stort äventyr. Föräldrarna var stolta över dem, mycket stolta. De var ju främst i klassen.

Folket hade olika tyg till kläder, tyg gjorda utav håret på fårna de uppväxte samt bomullet som de planterade. Denna gömställe kom till kort efter att skogarna inte längre använts som resväg utav ELiten på närmare femtio år sedan. Folket ströömmade i skogen för att gömma sig undan Elitens män och Abnalom, med sin gåva, hittade dem och gjorde dem till en del av det här lilla samhället.

Skogen var här inte så tjock. Trädarna växte inte till en sluten del utav skogen och gräset fanns överallt. Grönt gräs. Det gav befolkningen föda till djuren. Samt att de planterade ris, havre, vete, majs, potatis, tomater, lök, vitlök och gurka, som de bearbetade och som gav mat både till sig själva och till djuren. Vargar och räv syntes till ibland men de sköts snabbt med pillar om dem inte istället gav sig iväg. Djuren var trygga. De uppfödde får, fåglar, kor och gett. Folket hade byggt stalar och stakett där de hade djuren. Och akkt detta med hjälp av nedfallen träd. Sådana var Abnaloms regler.

Och folket trivdes, de levde fria under solen och månen och behövde icke oroa sig för något, för det mesta fanns dem tillgängligt.

Vissa av folket här sökte tillflykt från soldater och magiker, andra ankom när derasd släktningar som redan var här hade skickat dem brev. Och de föesta fick instruktioner om att ta med sig djuren och föremål de hade hemmma. Det var så detta samhälle hade byggts upp, redan innan Abnalom ledde den.

Novellen/Romanen A Dark World – Scen med besvärjaren vid kungahuset

23 Jul

Scen med besvärjaren 2

Han hade långt svart skägg och vart svart sminkad runt ögonen. Hans ögon lyste rött, vilket betydde att han var i kontakt med någon sorts ande. Han hade ett svart rock med luva och luvan satt på hvudet, den dolde hans långa och raka svarta hår. På händerna hade han tatueringar – fem röda stjärnor. Tre på högra handen och två på den vänstra. Detta betydde ordern Avskog. En svart magiker alltså.

Rummet var dåligt belyst, fönster saknades. I detta rum hade kung Fredrik sin tron. Tjänarna stod i led vänster och höger om honom. I mitten av rummet var det en matta på golvet som sträckte sig från dörren mot rummet ända till trapstegen framför tronen. Tjänarna stod stilla, mycket stilla.

Igår, den tatuerade Avskog medlemmen, stod vid trapstegen framför kungen,

“Ni kallade efter mig, sir?”
“Ja, det gjorde jag. Har du några nyheter för mig?”
“Inga nyheter, sir.”
“Jag hörde om Sesa och vad som har hänt där.”
“Sesa, ja.”
“Varför gick ni bärsäk över byn?”
“De ifrågasatte oss, min Herre. De ifrågasatte våra motiv och även ditt styresätt.”
“Och det räckte för att förarga dig?”
“Det räckte, sir.”

Kungen reste sig. Han bar sin krona med stolthet och hade en röd kappa, en kappa av fint tyg.

“Argoraths invånare får inte veta någonting. Mitt rykte står på spel. Densamma med ert rykte. Det vore för farligt om folk visste…”
“Förstått, sir.”, sade han buggande lite genom att ha böjt sig några grader framåt och med huvudet och blicken ned i golvet.
“Det vore för farligt om pöbeln visste vad vi höll på med. Säg mig, hur långt har ni kommit?”
“Så långt som det går, sir.”
“Nå, kan ni ta hit honom?”
“Nej, inte än, sir.”
“När kan ni det då?”
“Snart, tror vi, sir.”

Kungen satte sig tillbaka på sin rättmäktiga tron. Tronen var röd till färgen och tillverkad av träd, iklädd fina tyger. Den hade han fått ärva av sin far, kung Jalesh. Han hade även ärvt det blonda håret.

“Jag besitter icke den frusna tronen, vilket betyder att jag inte kan ta hit jinnerna. Jag förlitar mig på er, att ni må lyckas med det.”
“Det kommer vi i sinom tid kunna göra, sir.”
“Bra. Det är därför som jag betalar er och som ni får privillegiet att agera som mina närmaste rådmän.”
“Det vet jag, min Herre.”
“Klart att du vet.”
“Något nytt från båtarna, sir?”
“Nej, inget än sålänge. De kommer inte runt, eller så försvinner de. Hur kan de försvinna ur tomma intet? Få reda på vad som hänt med mina skepp!”
“Skall bli, min Herre.”
“Någonstans måste de tagit vägen.”
“Ja, min Herre.”
“Kolla på mig!”

Igår reste upp blicken och huvudet ur golvet.

“Dina ögon lyser rött. Säger andarna dig någonting?”
“De säger att du vill åt det som är främmande. En man i din position har mycket att förlora.”
“Är det andarna som säger det eller är det bara du?”
“Det är andarna, sir.”
“Nåväl, har det ett budskap till mig?”
“Att du skall vara försiktig. Folket ute i byarna lider och deras missnöje växer.”
“Det kan jag föreställa mig. Hur kan jag göra dem återigen nöjda? Ger andarna råd?”
“Genom att sänka skatterna och kalla tillbaka soldaterna.”
“Sänka skatterna och kalla tillbaka soldaterna?” Det var ni som sade att jag skulle göra det här från första början!”
“Min Herre, du har två val. Antigen gör du folket nöjda med dig, eller så jobbar du för att lyckas få jinnerna att korsa hit.”
“Jag vill se jinnerna. Jag ser mig själv som att jag banar vägen för deras ankomst.”
“Det gör ni också, min Herre.”
“Så, vad mer krävs det för att få dem närmare vår värld?”
“Fortsätta få folk att lida. De livnär sig på det. Kanske krig, om jag får föreslå. Sir.”
“Jag går inte ut i krig mot några av mina allierade. Och det Frusna Tronen kan ingen levande inta.”
“Abnalom då, sir?”
“Vad är det med Abnalom?”
“Gå ut i krig mot honom.”
“Det vet du att jag inte kan. Han hör allt jag tänker, säger och gör. Han skulle vara förberedd på det.”
“Och om han är förberedd?”
“Vi skulle förlora för många.”
“Kanske om dina allierade hjälpte till? Det skulle övermanna honom.”
“Det ligger en viss sanning i det du står och säger. Jag skall skicka bud genom er. Arbeta med kungarna så att dem går med på anfall.”
“Skall bli, min Herre.”
“Börja ikväll redan. Ingen tycker att Abnalom är ett problem men vi verkar behöva kriget.”
“Bra tänkt, min Herre.”
“Bra. Du är fri att gå.”
“Tack, min Herre.”

Han gick ut ur tronrummet. Överallt i kungahuset var det mator på golvet och ljuskronor upphängda. På väggarna var det tavlor med Kung fredriks förfäder. Igår gick till ett fönster och kollade utåt.

Vinden blåste i träden på gården och några enstaka människor gick förbi. Fåglarna sjöng och barnskrik hördes från längre bort. Man hörde människorna som gick förbi tala. De talade ett främmande språk. Högst ovanligt. Ciriska var det enda språket som talades i Hopp, men slavhandlare från andra kontinenter sökte sig till Argorath och med det, kom de med slavar, seder och ord som var främmande för stadens invånare.

Han såg på sina händer. Osynlig ånga runt om honom. Han var upplyst ju. I denna värld uppträdde andarna i form av ånga och skugga. Han drog in ett djupt andetag. Meta jobb som väntade nu. Hans uppdrag var tydlig, att ta jinnerna till sin plan. Ett djärvt plan. Och när andarna skulle anlända, skulle alla människor dyrka ordern, för då behövs inte kungarna längre. Då skulle ordrarna leda folket i sin förtvivlan. Det visste alla magiker om, ett jobb som utförts sedan tidernas begynnelse och nu var de närmare än någonsin. Bara lite till skulle krävas. Och för det krävdes även tålamod, ett skör tålamod som ofta kom att sättas på prov.

Nu skulle han återvända till sina bröder. Runt trettio magiker, alla av dem med stjärnor tatuerade, svarta rockar, svart smink runt om ögonen och svart hår samt skäggar. De satt allihopp runt ett bord på en av de nedre våningarna.

“Vi har ett jobb att utföra.”, sade Igor då han trädde i rummet. Alla kollade på honom med sina röd lysande ögon.

“Vi måste skapa ett krig, krig mot Abnalom. Vi måste leka med dem andra konungars tankar så att de är med på offensiven. Det är vårt chans att återigen visa Kung Fredrik att vi, Avskog, är den mäktigaste ordern. Vi måste på något sätt röka undan de andra magikernas trälldom över kungarna.”

Dem nickade förstående. Ingen uppgift var dem för svår.

“Hur skalll vi då göra?”, frågade en i brödraskapet.
“Vi får tala med andarna. Vi styr ett stort eld på bakgården, dit ingen utomstående kan se eller komma, och vi framkallar dem inne i elden.”
“Då borde vi framkalla demonkungar”, sade en annan.
“Ja, vi framkallar självaste Drakan.”
“Vår riktiga konung”, sade samma broder.
“Ja, vår konung som vi svurit trohet mot.”

Bordet var rund och stor för rummet var stort. Kungen hade låtit bordet och stolarna tillverkas speciellt för ordern så att de kunde ha sammanträden.

De bodde allihopp på det kungliga huset, alla med eget rum. Det kungliga huset var den största byggnaden i Argorath, ja i hela riket till och med.

De var kungens rådgivare och närmaste män. De hade redan spökat med hans tankar. Planen att ta hit Drakan och hans jinner var deras plan i vad de benämnde som den nya världsiga ordern.

Det var en plan noga beartbetad som andra order också underkastade sig för. När de blev magiker, svor de trohet till Drakans ande och det var Drakan själv som planen tillhörde. Han önskade att härska över människosönerna och alla världar han bara kunde. Det var ju hans arme av jinner som hjälpte magikerna i sitt trälldom. Kungarna var endast bönder i något slags shack spel. Dem var bara till för att styra övergången från den gamla världen till den nya, kommande världen. Från en tidsålder till en annan tidsålder.

De samlade, med hjälp av soldater, ved till elden och la den på bakgården. Bakgården var vänd mot havet. Ingen av dem drömde sig bortom vågorna.

När mörkret bröt in, gick de runt elden och uttalade mantra till vilka andarna svarade. Skuggor och ånga rörde sig runt elden och hoppade lite hit och dit. Det var intensivt.

Igår talade med Drakan i sina tankar och denne sade att han snart skulle uppenbara sig i elden de förberett. Han sade honom att de skulle sluta röra sig runt elden och istället inta sin plats och koncentrera sig på sina mantror, vilket magikerna också gjorde. De lyssnade till Igor, ty han var den som hade direktkontakt med Drakan. Han var därmed ledaren i ordern.

Det dröjde inte länge tills denna demonkung uppenbarade sig.

Ur elden, kom det fram en skugga, lång och stor.

“Ni har framkallat mig nu. Vad önskar ni?”. Rösten var mycket mörk.

Igor for ordens talan framför Drakan.

“Vi behöver din hjälp, åh du store konung.”
“Det måste vara viktigt om du framkallade mig istället för att tala om det i dina tankar.”
“Ja, jag ville inte att andra jinner skall höra och stå i vägen.”
“Säg vad jag kan hjälpa dig med. Är det kriget?”
“Ja, det är kriget. Äntligen går det vår väg, enligt våra planer. Vi behöver bearbeta dem andra konungarna i Alliansen för att de skall gå i krig mot Abnalom.”
“Det… kan jag ordna.”
“Det är allt för tillfället.”
“Nåväl, då lämnar jag er.”

Och så försvann han.

Novellen/Romanen ‘A Dark World’ – David möter Cecil

17 Jul

David möter Cecil

När Cecil såg honom blev han glad, utan den minsta tvekan.
“Länge sedan, min vän”, sade han och fortsatte
“Vad gör du här? Hur kommer det sig att du bestämt dig för att komma hit, till storstaden?”
David, som stod i dörröppningen frågade vänligt:
“Kan jag få komma in?”
“Ja visst, du kan alltid känna dig som hemma, här, hos mig.”
David tog några steg in och ladde ned ryggsäken. Sedan tog hand ytterligare två-tre steg mot Cecil och kramade om honom och klappade med den ena handen på hans rygg.
“Trevligt att se dig.”, sade han till sin vän.
“Det är länge sedan du var här.”
Och krammet var slut. Cecil tog David för axlarna med bägge händer, en på varsin axel och kollade honom i ögonen då han talade.
“Hur kan jag hjälpa dig?”
Davids leenden från innan suddades bort och blev till ett allvarligt minn. Mycket alvarligt.
“Du kommer aldrig att tro på vad som jag har att berätta för dig.”
“Testa mig.”
“Det är en bok… När jag tar på den med min högra hand, är det som att jag träder in i en annan värld… Först kom det andar en kväll och en vit gestalt uppenbarade sig och uppmanade mig att gå till bergen i Öst… En andra gång, så öppnade jag boken och jag liksom försvann ur världen till något stort gestalt som hade rustning på sig och som var svårare att skilja, ty denna varelse var mörk och hela världen var grå då.”
“Det låter som magi, min vän, har du testat att göra dig av med boken?”
“Nej…Jag… Tänker fara Österut.”
“Är du galen? Du kan bli anklagad för magi. Då fängslas du för livet bara ifall du lyckas undkomma dödsstraff. David, min vän, det är farligt!”
“Ska jag visa dig så du förstår mig bättre?”
“Visa mig. Jag vill se.”
David gick tillbacka till dörren och plockade upp tyget där boken var inlindad i ut ur ryggsäcken.
“Okej. Är du beredd?”, frågade han spänt.
“Ja”, svarade hans goda vän.
David röjde undan tyget och höll i bottnet av det i vänster hand. Högra handen skallade han av tyget med tills tyget var öppnad lik en blomma.
“Nu händer det.”
Han öppnade boken och började läsa i sina tankar.
“Lyckosaliga är de som följer vägen. Inget ont skulle drabba dem ty de är skyddade av Den som skapat eder ur rök och hetta och sedan blåst Ande i eder. Den som givit liv…”
Han tog boken i sin högra hand och orden försvann. Bokstäverna liksom rörde sig ända tills att han såg sig omkring och det var tomt, förutom framför sig. Längre bort, precis rakt framför, stod denna mörka och stora gestalt med en hel armé bakom sig. Myriader av varelser, mer än vad ögat kunde omfamna och befatta sig med.
“Du igen?”, frågade gestalten. “Hur tar du dig hit?”
David kollade på sin högra hand, boken var öppen.
“Boken så klart”, sade varelsen. “Är du magicker?”
David svarade inte, utan stängde boken och allting försvann. Han var tilbaka i sin väns lägenhet.
“Wow”, sade hans vän. “Du bra försvann. Du blev osynlig mitt framför mina ögon.”
“Är det så? Detta visste jag ingenting om. Men det känns verkligen som att man lämnar denna världen.”
“Har du provat ta i boken och öppna den medan du håller den i din vänstra hand istället, för att se vad som händer då?”
“Nej, inte ännu.”
“Prova på!”, sade Cecil uppspelt.
David gjorde det. Och ingenting hände.
“Ser du? Du skall använda vänster handen.”
“Jag behöver vapen”, avbröt han hastigt. “Jag tänker bege mig Österut och behöver ha något som jag kan skydda mig med.”
“Det finns all möjlig magi, även om jag själv aldrig beskådat något sånt fram tills nu. Kanske kan besvärjarna hjälpa dig med boken om du frivilig ger den till dem.”
“För dig är kanske dessa mini gudar bra. Men märker du inte hur vi ständigt övervakas av alla dessa soldater? Något säger mig att de är onda.”
“Onda? Varför skulle dem vara det?”
“Makt”
Cecil funderade lite och sedan så talade han återigen.
“Jag har en vän som jobbar som värd på en krog. Han hör all möjlig snack som går runt här omkring. Vi kollar med honom om han hört något antyddan till att de skall vara ondskefulla.”
“Bra, då går vi.”
“Men en sak säger jag dig: om du har rätt i det du påstår, så följer jag med dig på din resa.”
“Okej, det vore bra, min vän.”
Och de bägge lämnade huset.
De for genom staden och David uppskattade uppsikten. Broar med vgar som korsade under dem, stenlagda gator, hästar som reds och måna människor. De var annorlunda klädda än dem människor som han var så van vid med att se ute i sin lilla by. De hade mer klass.
“Livet här är bra, verkar det som”, sade David. “Men vi på landet lider. Skatterna höjs hela tiden och många har knappt råd med annat. Pengarna verkar hamna här.”
“Jag vet ingenting om er situation. Skatter, soldater, ständig övervakning. Kanske är det så att någonting inte står rätt till, jag håller nästan med dig men jag har själv inte märkt av någonting. Så jag kan egentligen inte uttala mig. Det är inte mitt område, helt enkelt.”
“Men du måste väl bry dig.”
“Klart jag bryr mig… Men du dyker upp och påstår att besvärjarna är onda. Då måste kungen också vara ond eftersom han befattar sig med dem. Och helt ärligt så skrämmer detta mig. Det vänder upp och ned på hela min värld.”
“SÅsom boken gjorde med mig.”
“Såsom boken gjorde med dig… exakt.” Han fortsatte: “Lyssna nu. Jag har hört talas om magiska föremål med olika krafter. Det är vad denna bok verkar vara. Vi kanske borde läsa den.”
“Ja det borde vi göra. Den verkar tala om Skaparen.”
“Skaparen? Det är bara en fjuttig tanke. Det finns ingen skapare. Det som finns är andar. Och det är dem vi tillber. Vad får dig att tro att resa mot bergen som du inte kan ta dig förbi är det rätta att göra?”
“För alla nadar liksom brändes bort när gestalten som uppmande mig att göra det uppenbarade sig.”
“Du vet väl att där ingenting finns och att du inte heller kan komma längre bort?”
“Jag vet, men…”
“…men vaddå?”
“Något säger mig att boken kan hjälpa oss.”
“Vart tog du vägen när du försvann från mitt hem, framför mina ögon? Vad såg du?”
“Jag såg samma mörka gestalt som jag berättat om och en stor här. Så stort att ögat kunde knappt fatta den i sin helhet. Gestalten förstod att det är boken som tog mig dit.”
“Så du kan redan nu vara i fara.”
“Hur då?”
“Tänk efter lite. Ommagickerna arbetar med den ande du såg, kommer de snart att känna till dig och känna till boken.”
“Ja… Kanske det.”
“Detta betyder att du måste så snart som möjligt ge dig iväg från Argorath. Det är för farligt för dig att vara kvar här.”
Cecil såg någa dammer som fnittrade medans de kollade på dem. De stod vid en husvägg. Cecil vinkade och log.
Denna var staden som han älskade såmycket och världen såsom han kände till. Men han mindes även uteliggarna och tiggarna som fanns på alla möjliga gränder samt gator och insåg att allting var inte bara gott. Han hade inte varit mycket utanför staden, förutom då han hälsat på David. De hade känt varandra ända sedan barnsben, genom föräldrarna, och de hade förblivit vänner ända sedan dess.
Cecil hade också besökt floden och gårdarna runt om staden och som liten, hade han lekt runt där i. Det var Argoraths försörjning, stora fält, arbetade av stadens invånare och slavar. Och maten ransonerades till de behövande som inte själva hade råd med att köpa mat från marknader.
Det var också en sådan sak som var bra, tyckte han. Och därför hade han svårt att tro att ledarna ochmagickerna kunde vara onda. Det gick liksom inte ihop.
Men han lyssnade till och litade på David och därför vara han ändå nyfiken ifall sin vän – Jeff – visste något mer, något han ännu inte kände till. Köåmännen som reste genom riket kunde han inte fråga dem om någonting för han kände ju inte dem. Och det var förmodligen en farlig tanke att ha – denna tanke om att Eliten var ondskefulla. Skulle fel människa känna till konspirationen, kunde ryktet då spridas och man skulle med all säkerhet fångas och få något straff. Kungarna och ordrarna var mycket månna om sitt rykte.
Havet delade upp Argorath i tre delar – lik tre öar. Statyer och monument uppresta till kungens minne präglade dem olika torgarna. Monumentala skeppnader uppresta av sten, koppar och brons.
Skeppar sågs också resa till och från hamnet. Stadens olika delar var sammankopplade genom väldig broar av sten och träd. Staden hade rests upp för länge sedan och Argoraths kung ärvt sin tron från sin släkt, ren monarki var det frågan om alltså.
Husen var inte allihopp uppresta av sten, utan det fanns även dem som var gjorda av träd. Många hus var det dock. Argorath hade runt femtontusen invånare, som gjorde staden till en stor stad – huvudstaden i Emrisch kungarike. En storslagen stad visserligen Argorath var.
Promenaden genom staden tog runt en halvtimme från huset ända till krogen. På vägen fick de gå över en av broarna som skeppen seglade under. För David var det en hälsosam omväxling att ta del av storstaden. Det hade varit jättelänge sedan han hade besökt Argorath. Några år. Och han tyckte särskilt om båtarna och att havet for genom staden. Vackra vyar som han nästan hade glömt bort.
Livet ute på havet tyckte han också att det verkade fint. Han hade sett med stor beundran på skeppen som seglade så precist och noggrant. Han kunde endast fantisera vilka äventyr som seglarna varit med om under sina resor. Kanske hade de sett öar eller hittat någon rutt runt Hopp, till bortom bergen. Fast hade någon hittat det, skulle denne någon gjorts till en mycket ärad människa. Alltså skulle det pratas om tvärs och kors över de fem rikena.
Men man visste inte exakt vart skeppen for, de tillhörde konungen som betalade för dem samt besättning. Och därför var de i konungens tjänst. Men såklart fanns det även fiskare som hade egna båtar. Dessa var småa och fiskemännen var inte ute länge till havs, utan de kunde kanske vara ifrån sina familjer i två veckor. De hann aldrig vara med om äventyr som konungens större och tåligare skeppar kunde lättare vara med om. Och det förstod David.
Folket tyckte om fisken och tack vara flodarna som strömmade ut genom riken, kunde bönder från byarna också fiska. Vissa av dem försörjde sig på fiskning. Det gällde att vara påhittig i tider då skatter höjdes allt mera och då folk försvann på grund av Elitens soldater som agerade som väktare över byarna. Dessa människor kanske fängslades, dödades eller sökte tillflykt någon annastans, det kunde man ju inte veta. Soldaterna hade blivit hårdare mot folket och det skapade ett växande missnöje.
De var framme. Resan hade kunnat tagit mindre tid om det inte varit för att Cecil velat lämna Davids häst i sitt hem, där han hade hönorna och tupparna som gav honom ägg och kött. Han tänkte att de möjligen skulle dra till sig onödig uppmärksamhet om de red två stycken på hästen.De hade ju kunnat stötta på magicker, magicker osm alltid verkade veta mera om invånarna än vad som först verkade. Det var rätt så konstigt, tyckte han. Men han hittade ingen solklar förklaring. Magickerna hade aldrug avslöjat sig som tankeläsare inför befolkningen. Det var endast en av hemligheterna de hade gentemot dem.
Framme vid krogen gick de in. Det var nästan middag och krogen hade då inte alls många kunder den tiden på dygnet. Besökarna var antigen på jobbet eller så åt dem med sina familjer just nu. De skulle anlända senare.
Jeff var stor, musklig typ med rakat hår på huvudet. Han stod bakom disken och torkade med en trassa några glass.
Det fanns stolar vid disken, som David och Cecuk satte sig på. I rummet fanns det ett tjugotal bord. Runt fem av dem var upptagna med två – tre gäster på var och en av dem. De år och drack.
Jeff gick fram till grabbarna på sin sida av disken.
“Tjena Cecil. Vad får det lov att vara?”
“Ge oss två öl.”
“Skall bli.”
Bartendern gick iväg och kom sedan med två glass öl.
“Här har ni.”, sedan stannade han vid dem.
“Firar ni något att ni dricker redan nu?”
“Det kan man säga”, svarade Cecil. “Denna är min vän David som inte varit i storstaden på några år.”
“Är det något speciellt som förde hit honom?”
David tog en klunk av ölen.
“Lång historia”, sade Cecil.
“Nåväl. Alla har sin historia. Många berättar sina historier för mig.”
“På tal om historier. .. Har du hört om något ont som kungen, soldaterna eller magickerna har gjort?”
Jeff verkade tänka till lite. Sedan böjde han sig över disken.
“Varför vill ni veta?”
“Det stannar mellan oss” sade David. “Där jag kommer ifrån har folk försvunnit på grund av gräl med soldater.”
Jeff kollade på Cecil och frågade:
“Vad tror du?”
Cecil tog en klunk.Han tyckte om ölen.
“Jag tror att om det är sant, måste du ha hört något mer.”
“Det har jag också.”
“Berätta.”
“Förra veckan var det en grupp soldater som drack sig fulla här inne. De skröt om hur de hade bränt ner en by inte långt bort härifrån.”
Cecil vart så överraskad att man såg det på honom och hans minn dröjde inte sig kvar.
“Va? Varför?”
“Det är det läskiga. Tydligen hade magickerna leggat bakom anfallet. Det var folk som ifrågasatte dem då de besökt byn och då hade de hämnats på dem stackars människorna. Hela byn brändes ner och jämnades med marken. Soldaterna dödade många där och resten fängslade dem. Det låter hemskt men jag svär på att det är sant!”
Cecil drack mer utav ölet. Han fick plötsligt ett tomt blick och visste inte vad han skulle säga. Att ifrågasätta magickerna kunde få en fängslad, med att bränna bort en hel by och döda oskyldiga var långt ufrån den värld han kände till.
“Vad ni än gör, berätta inte detta för någon.”, uppmanade Jeff dem.
“Du kan vara lugn”, svarade David.
Cecil började äntligen tala igen:
“Hemskt mot dem stackars människorna. Vart förde dem fångarna?”
“Det sades icke.”
De drack sina öl och Jeff tog glassen och därefter tvvättade dem och slutligen torkade upp dem med samma trassa som han använt sig av då David och Cecil anlänt.
“tack för berättelsen”, sade Cecil. “Här är pengarna.” och han kastade mynt på diskbordet.
“Vi går nu.”
“Ta hand om er. Vad heter din vän?”
“David.”
“Det var trevligt att täffas, David.”
“Detsamma”, svarade han och de gick ut ur krogen.
Ljuset från solen gjorde ont i deras ögon som hade nu vant sig med ljuset från oljelamporna inne i krogen, men det gick snabbt över. Myriader av människor var ute på gatorna.Finklädda och stilliga allihopp.
“Vad var det jag sa?”, frågade David.
“Jag vet. De kan bli hemska. Vi lämnar staden imorgon på morgonen. Sedan får vi utforska boken. Den kan vara viktig för alla.”
“Det kan vi göra.”
“Det borde vi göra.”
“Ja.”
Solen dränkte Argorath i hetta och ljus. Klocktornet hördes vilket betydde att det var nu middag. De flesta av arbetarna skulle nu sluta jobbet och gå hem. Affärerna vid torgarna skulle ha öppet lite tilll, så att arbetarna skulle nu kanske hinna med att handla, om de behövde göra det.

Image

Novellem/Romanen ‘A Dark World’ skiss över världskartan

15 Jul

image

Novellen/Romanen A Dark World- Nimbo i staden

10 Jul

Nimbo i staden

Deras väggar korsades och Nimbo anade oråd. Men den svartklädda mannen gick vidare bar, utan att Nimbo hade behövt nojjat upp sig heller tänka vidare på saken.

Den mannen såg ut att vara trollkarl. En besvärjare, mini gudarna i samhället. De kunde bland annat få fram eld ur de tomma händerna och på så viss brände dem som inte följde regler när de torterade eller då straffar verkställdes. Och man kan tänka sig vilket ont det kunde göra att brännas. De kunde också ändra på folks tankar, och dem människorna märkte ändå ingenting. Mycket mystik omgärdar dem och det är inte så mycket som samhället vet om förutom när de själva rekryterade till trolleriskolorna.
De kunde också ge smärtor och sjukdomar via dockor, då andarna förde smärtor och dylikt vidare till måltavlorna.

Deras blickar var toma och oförlåtande. De var helt enkelt kalla, kyliga och grymm rakt in i fördrävets blick. Porten till helvetet kanske. Deras svarta kappor hade lila och medlemmarna ur ordrarna hade stjärnor tatuerade på händerna. Röda sådana. I olika antal beroende på vilket order de tillhörde. Det var en slags hedring till Drakanas ande och det var också på grund av den status som sådana tatuertingar fick med sig. Det stod ut i samhället, var respekterat och högaktad. Dessa var rådgivarna.

Nimbo skulle vara försiktig genom staden. Det fanns såklart soldatersom vaktade vissa gator och de var kanske två tusen soldater sammanlagd, med tanke på stadens storlek.

Det fanns många byggnader men det fanns även torgar, stenlagda, på fler än ett ställe genom hela staden. Torgarna hade marknader närvarande. Grönsaker, frukt och kött såldes i montrarna, montrar som kungen hade låtit byggas ocgh hyrt ut till diverse marknadsmän och kvinnor. Kungen, tillsammans med staden, ägde olika mark och byggnader som de hyrde ut till den eller de som hade rätt summa att erbjuda. Och denna typ av människor fanns det gott om genom hela riket. Folk i storstäderna var såklart annorlunda än folket i småa städer eller i byar. De hade mer rikedomar och därför tyckte mycket om kungenb som styrde över dem samt hans rådmän, besvärjarna som gjorde deras livsstill möjlig.

Marknadsmännen har t.ex. montrar i marknader, kungahusets representanter har sina byggnader och privata områden. Bankirerna har sina byggnader, köpmän hade sina affärer. Och all hyra går till staden och kungen som bodde där. Och med en armepå över två tusen soldater samt ett tusen till i trakterna runtomkring staden var det ingen liten styrka han besatt. Och omman ska tillskriva honom ett hundratals magiker vid centrumet av staden så är det en riktigt kraftsamling han hade.
Husen var byggna utav stenar, men vissa av träd. Gatorna genom huvudstaden var stenlagda, ett arbete osm hade tagit mycket tid och har krävt många hantverkare men med ett bedårande resultat för varje par av ögon som fick beskåda huvustaden.

Eftersom detta var huvudstaden, var det otroligt fint i jämförelse till andra städer genom riket, och det allra viktigaste, det var jätterikt.

Novellen/Romanen A Dark World – Mer om Alverna

10 Jul

Om Alverna

Alverna var mycket intressrade av människornas mönster, det ruttiga golvet och pyramid symbolerna samt lamporna. Andar bodde där i.
Människornas magi terde sig konstig för dem. Den är svart, missriktad och skadlig. Det hade dem inte sett förut. Denna odödliga ras som sökte efter sanning och rättvisa.

I människornas värld hade legender om denna ras gått runt, vidarefört från generation till generation ända tills att minnet om dem nästan hade sudats ut. Berättelserna förblev just legender.

Människorna kunde knappast begripa sig på odödligheten och alvernas övriga mysterier. Men att de hade gått i denna värld förr var känd endast på grund av legenderna som hade försts muntligt vidare från far till son under alla dessa år. Men människorna hade inte sett dem på lände, riktigt länge. Människan had enu för tiden svagt minne av dem.

De var skakade för nu trädde dem in i stort antal. Tillräckligt för att avsluta ett krig. De täckte alla dessa fina bäckar nu när de gick bland människorna.

Abnaloms skara red genom slagfärltet med sin härskare i spetsen. De kom fram till Merek till slut.

“Vad ska vi göra?”, frågade Abnalom.
“Vi står här och väntar”, svarade trollkarlen.
“Ser du trollkarlarna de för med sig?” De har gjort detta möjligt. Det är stark magi”, fortsatte han.

Abnalom tog sig plötsligt för öronen och höll sin anda. Hans andar lätt honom höra kungarnas och ordrarnas medhjälpare tala. Och han tyckte om det som han fick höra för andarna sade att dessa trolkarlar voro för farliga för dem och senare att alverna var för många till antal för att man skulle kunna kämpa emot.
En bra fiskning av information.
“Du har rätt”, sade han, “de fruktar trollkarlarna och alvernas antal. De tänker ge upp. Inget mer dödande”
“Bra”, sade Merek och skakade lätt på huvudet, “det var på tiden.”
“Bör vi inte rida fram till dem?”
“Kan du älviska?”
“Nej, varför?”
“För då måste vi istället tala med trolkarlarna. Och de verkar vara mäktiga sådana”. Och de voro sju till antal. Kanske kunde de lära av varandra?

De kom de som fredsmäklare för vad skulle annars vara deras avsikt? De är och verkar med ljusets krafter.
Människorna tog med ned sina rustningar och lade dem ned ur händerna, på marken, alla sina vapen och sköldar med. De gav bara upp.

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.

Join 1,807 other followers