The Gate was made out of solid tree. There were flames that hanged by its both sides. The Fire of Endlesness, the inextinguishable fire thst the priests of the dead bended into the world of the living, the world of the fleash creatures and the many other forms beyond it. It would cease to exist when time itself would.

”This temple is unknown. Few know of its location and very few have entered it recently” Bratak’s ranger tracking perk told him and the others.
”The Fire…” the wizard exclaimed as he reached the top of the hill. Just as he put his left foot ahead of the right one while stoping. The fire’s tongues stretched to the skies and was high as half of the length of the walls of the temple, the roof excluded. ”The Fire is a mystery freed into the world. It is not of human engineering, this thing is for sure” and the others that were ahead of him and spread from all angles but still coming from the same direction, directed towards South East listened to his words.
”This fire is unique!”
They stayed up and were looking at him. They were curious. No one have ever seen such fires. But they could still exist in some places, as it did right here. This they were uncovering now out of their curiosity and awarness of the world around them. Their tracker senses have been right all along. They succefully traced movement and mysterious activity in this place. Few were the hills of these places but unreachable.
The Guardians were never near this place. It was forbidden for anyone to enter it. The woods were the hallucinations beecame so real that one would go insane and lose himself in front of the illusion imposed by these plants. The air was thick of the woods’ fragrances and hard to be distincted. The smell of error in the air.
”These flames can be evil too. Look at their movement.”
The flames were invisble for the air but they were still in there. It can be seen. The unseabale observed by the eyes of the mortals. They were moving and that made them visible. The Wizard saw a color: ”Purple”.
”What fire? It can barely be seen… still I feel its burn in my body. A strange presence.”
”Control it. As long as we don’t give up for fear, the powers of these forrests can not harm us.” the great one told Nemeja back. The rangers felt it not but they could as well see it.
”I introduced you to magic. You are not in the hands of the trick any longer. That’s why you too can see it.”
”My tracking is to no use in front of this demon!” Bratak exclaimed.
”Try and seee it as my way of tracking” thee Wizard explained to the two rangers. Their clothes were brown and the boots were dirty with mud from the hill. No easy task to climb this hill. That’s why it was a perfect way to cover a temple of terror to many.
”What is this temple? And why is it that its built here?” Nemeja conquered the place. Her bow was given to her earlier for good behave and she held it now in her left hand with the right hand on arrow, both touching eachother as the hands met. And she was behaving just like a rogue would.
”The Temple of Doom? I don’t know… The Temple Of Destruction, maybe?” Rumir was saying on a funny tone. Satirical to the names that were given to much of their discoveries during their journey. And that could be understood and shared with the same feelings by the others. Merek perhaps not, he was living the dream of the magician. A party and a quest to reach. Could things get better?
”This… this monument could be a temple for anything” he insisted.
”Let’s uncover it!” Nemeja argued.
The atmosphere between them got a bit more tensed. They were throwing words at eachother and not understood those words. Things got louder.
”Silence!” The Great One shouted and they were all quiet. The sun was settling behind the horizont and that could be seen and they also did that when they looked back. There was too little time for that, it seemed. But neither would the rangers give up. And they neither did:
”Let’s see what sweet treasure we can uncover in its tunnels.” Rumir told them as they were now all in front of the gate.

They all took use of the torches they had stored in their backpacks. And lit it with the invsible fire. A touch of it turned the torches into a visible flame, of yellow color. This fire was indeed visible to the naked eye.

The fire that shaped the yellow flame was a fire of giving. This could be a temple of receiving blessings. There was no way anyone could tell from the looks of the monument. It was high as the highest trees on the hillside.And the gate was reaching half of this heght, just as the flames. As they lit up their torches, the gate opened all by itself.

”Strange.” the wizard thought.
”Is there any magic in this place?” the rogue was asking herself, in her thoughts.
”We’re in!” Rumir thought.
”Who knew?” Bratak was wondering., ”So easy?”

Merek went in first and he shouted within the walls:
”Hello?” None answered.
”Perhaps it is just barely hearable.” he told the others ”This temple is a temple of giving.”
”That’s why the gate opened up.” they thought all at the same time, execepted the wizard. He knew very well of this thing, when he already saw the yellow flames. His spirit was trained for this so he would guide them through this from inside, barely seen in the dark monument.

As they entered the place, they saw holes in the ceiling. The sky was visible from inside the temple. They walked carefully inside and discovered that there were openings, most probably built in from the begginning and not the other kind, the kind that were crafted by nature. Because of that, there were some puddles on the ground. The ground was paved with cubic stones, twice the size of the open palm.

They observed all of this and were heading to the East. This was a hall most probably, it was strenching a couple of hundred of feet. They observed some carves in the wallstones. Nemeja could see the forms in color, as so could Marek.

What did the carvings told for story? None of them knew.
There were mountains, forrests, people animals and even seas on the walls. They could very well been speaking of our days as they could speak about the races’ past. None of the present could interpret the symbolism, more than what the rogue and the wizard saw with their inbuild senses for certain forms of art. And this was art for the paintings carved in stone had a style to be drawn never seen, so there must have been crafting skillmasters that have built these sites and gave them a story to be spoken of through the forms in which everything was presented.

”What’s a temple of giving?” Bratak asked him, the white clothed wizard.
”It means that everything we would need, we could find in here, as if it were reserved for us. If so, then this is the work of the gods or a place built for the gods. Should we not find here what we need within these walls then it’s a work of al-djinn. A lie put here to deceive. Only after exlorig it we will know for sure.”
”But the woods are enchanted with illusion manifested in traps meant for our minds. Nothing speaks of a good temple in these forrests.” Bratak told the wizard.
”We should not forget that… But the source of the forrests’ infection can come from within this very walls, that is the main reason to why we are here.”
So the wizard truly knew more than it was reserved for the others to understand in these kinds of situations.
”The main reason to why the woods are infected?” the ranger said with a bit of excitement, ”Not bad… A quest right for us, in other words. And we might find a treasure in here, let’s not forget that!”
They all laughted. A treasure would fall in good hands. But was it what they needed? As they sparkled up the dark and the dust from the floor with their torches and their feet, they thought of what they realy needed. It wasn’t that much for anyone of them. But they thought if it was right or if they really needed it.
Then the wizard spoke::
”We might get the fullfilment of some acts and others we might get rejected on. Is how the gods wishes for us. Their presence is strong in this place, remember and care for that. They can truely see us right now.”
And Rumir spake aswell:
”The Gods can always see us. They can be everywhere.”
”Yes, indeed. But if one does not believe that, he or she, can be sure of that when we are in this place. This carvings might come from the people that have lived here or just went to this very place and left their knowledge behind them, right in these walls. I see nature and people drawn all across these halls. And I don’t think that I am hallucinating.”
”No, we can see it too. We all do see it.” Nemeja said.
Bratak continued the discussion:
”Are these drawings ancient or what is the thing with them?”
”Perhaps this is how they teach us how to show our gratitude to the gods or it can be stories of what people of the past have gained from this temple. It could be anything but it proves that there was organic life in this temple and perhaps never empty of it. We should find out what happened to life in here.”
”It’s pretty impressive.” the girl admited.

After a couple of hundred of feet, they came to the wall’s ending.
A great statue made out of wood stood right in fornt of them, with the awayer wall right behind it. There was more fire. A ”bål” made out of metal was on the table made out of stone in the front of the wooden assembly of a creature; the one with the body of a man and a head of the wolf. Its mouth was open.

The fire of the torches were set right at the statue.
Nemeja fell in strong pain to the ground. The other cared for her, so they swiftly catched her. And held her during her convulsions. As soon as the last one of them took away the torch from the statue, the pain would cease.

The magician observed this and said unto the other:
”I see strong fire in this statue. If I can see it, it must tear her from inside. This is her test. Make sure you don’t point the fire straight at this wooden lifeless being. She should do just fine.”

”Isn’t this worship? The bearseekers’ form of worship?” Ragal asked.
”Perhaps for some of them. But I think it’s more like a symbol to that which grants them their courage.”
”A gratitude monument?”
”It could very well be… We just don’t know. But the gods might hidd in here. The fire we saw outisde… it’s of no human nature… it’s from the gods. Some priests may have bended time and room to place it there and let it’s energy float from beyond the creation. That I can recognize…”
”Then we truly have with a work of gods to do.”
”Yes!” he acclaimed happy. The ranger understood the importance of the fire outside. And that was a good thing, it can prove to be crutial to attempting tame the temple wirth all its gods of the living and the dead. The others heard the conversation and the wizard oserved them. As Ragal, also known as Bratak uttered those words, the woman and the other man seemed to understand them very well. This was perhaps required for confronting the tests. The merrier their knowledge about the unknown, the better prepared for the dangers of the unknown they were.

The gods were powerfull beings or spirits. No one really knew as a god could not be fully described nor understood. Talesspoke of both kind of gods. Tales were familiar to Marek, he was no stranger to them. In times when magic was real but many times outside of the usual human’s reach or knowledge, tales got long forgotten. Only a few knew many of them. The most common thing was to be know just a few of these stories.

There were nodings from the rangers in return. They understood it. Over the past weeks, they have learned much about the art of magic. And they understood that the girl could see more or differently from the Wizard, even thogh both had powers. But of course, there were the tests.
In Rumir’s head, there was this thought:
”Can this turn into a test for the whole group? Is everybody tested at once?”

The statue was barely visible. The magician set his hand in the darkness that flickered in pace with the torches and felt when it touched the statue. He then mumbled some words and the statue made a movement.
Then the table opened, as the upper side moved in their direction. It openened up and there was something that was in the deep hole that came from it. The sound of the table top moving was that of stone coming in contact with other stone. The hole had these walls of stone and the upper side was the entry. They saw all of this when the wizard told them that it was now savfe for her and it would be no harm to point the fire at the statue. One curse was lifted.

”I feel much better… more… more focused!” she told them. ”I feel as if I can control the powers better. Check this out…” she said as she lifted her left hand. A red fire was lited from nothingness.
”The spirits… the spirits in the hands are gone.” the wizard told them with great amaze.
”Yes”, she said as radiated gladness. A big smile on her face and a ferm ”blick” at the hands. She moved them slowly and fire was lited then extinguished. This happened a repeated number of times. She explored this new strange power. To control this in her hands. A newly found freedom and a great help in this quest.
As she saw this events unfold in front of her eyes, she felt optimistic and hopefull. The quest of the wizard could get them in front of strange and great h,appenings, but he knew what it was needed to go through it. It was worth it, at the end of the quest she would regain her whole freedom. No more accidents or fear of unleashing her potential. The gift would step forward and the curse will be no more. ”The comets will not fall and the skies will not burn”.
”Look! Rumir shouted when he lit up the hole in the table. ”A stair!”.
They all rushed the two or three steps that were inbetween and observed this aswell as Ragal also pointed his fire to the false table.
”There are might be tunnels down there” he said.
”Are they safe?” Nemeja asked.
”No body can know. I feel no smell nor hear any movement down there. And I don’t know how big it could be. Will we fit down there?”

”The legend of Melzek. It was said that he was a god. His origins were unknown. But… it was told that his offspring were both those of humans and uncreated gods.”
”I think that I heard some stories about him.”
”Yes indeed, it is the most popular story about the unity between the gods and the mortals!”, ”A classic!”, he exclaimed in joy.
”What’s up with you? You are full of happiness since we entered this place!” Bratak asked the wizard.
”Perhpas I am filled. But I feel the gods working in this place.” he said overwhelmed by their power and grace. ”They don’t choose to show their works to too many. Only few can see it. You can see it all around you, everytime. But you don’t understand that those are truly their works! In this temple, we can see their ways with a pair of fresh new eyes. Isn’t this such which the mortals seek for all their life? To truly see their works!”
”I saw colors in those carvings in chopped stone.”
”It’s their way of speaking. As it looks like at the moment, they read your needs as they could very well have taken notice of the spirits that are enchanting your pure gifts, And that is how they knew what to do with the warrior statue.”
”What do you speak of? What does the legend has to do with the tunnel that was just revealed to us?” Rumir asked the wizard.
”The story says that he was found in a temple. If the gods allow us, we will all be more than human after the trials of the temple. We can hope for that.”
”So you think that the gods will grant us, what? Wisdom, intelligence, powers, spirits, presence? What could they possibly do with us?”
”You can take a look at our companion” he said while he directed his face toward her, right at his right, but a bit behind. ”They heal her! That kind of gifts might be exactly what you get in the end of this quest.”
”So, you mean that we will come like those creatures of these woods?”
”Yet better.”
”Ha! Apprentice perhaps.”
”But is that really what we need? Or is it your wishfull thinking?”
”That might be what they find suitable for us.”
No one of them speak further but they looked seriously in the eyes.
”Cool!” Rumir exclaimed after a couple of moments.
”Can’t we just go now?” Nemeja asked. ”And you know, see what is benneath the ground?”//

In this hole that went deep under the temple, was no place for shields. The walls were all narrowed and was perhaps three ”famnar” wide. They climbed downwards on the stairs. It took them a couple of moments to get into a tunnel that runned both to the left and to the right. It was wider than the hole that lead them this way. It was all dirt.

An easy breeze came from deeper long beyond. There was another entry to this place.
”This way we would be able to come at the at the other end. We should explore!” Ragal told admiring the challenge. A funny task this was for him.
They saw a light in the darkness. A big flash was approaching them at a speed that made them surprised. There was no time for a reaction. It came from the way ahead. A couple of moments and they were no more.

Time froze and everyone saw their own body and were raised from there to above earth and out of the planet. At first, they did not recognize what it was. They had no understanding for such things. They saw another simillar object approaching and they understood what they saw. And it replaced the first one, the planet of their beings. They felt safe in this place and with the vision. Then they returned to their bodies and time started to run again.
”A vision of a new world? All chaos and destruction destroyed? Is that what they will grant us? What does it mean?” Nemeja asked.
”We are in their Realm now. Perhaps we will get more time..” Merek said. He looked at the others, and one of the rangers was shocked.
”Was that… was that death?” he asked. Bratak asked the wizard.
”There are some people in this world that must have seen this before us… We should head to the tower and seek the answers. It could have been death. The gods can create worlds out of nothing!”

Random ADW

They had them in their thoughts. The World Of The Unknown unveiled ahead of them.
They saw the ideal in their head. A waste behind them. It leaved them as they walked beneath The Mountain . It relieved them.
The creatures they saw were unspoken of before. Now they saw. They opened the eyes and The Unknown striked them as being pleasant, a highly dangerous place in fact. But that they could not see.
The Spirit was born upon them and it did not leaved them now that it was upon them. Treasurers creatures these humans were for The Realm. Hidious yet unknown in strength.
The Spirit was born and active. It carried them as sheeps sent to slaughter. Its powerfull will sourendered the humans born of the Woods. It tricked their mind to see and hear Spirit but it was not real. It existed in their thoughts. And that made it real. Those Born of the Woods crembled now and shivered as their thoughts gave life to the beast behind the Realm.
The Spirit was smart enough to trick them and lead them into a deception pit. A Mosh Pit. Big this cave was. As The Great Wizard have foreseen, The Evil was now within their minds.


Människorna som bodde i Rumat var en annan typ av människor. De tillhörde en annan människoras, som kallades för Rumater.

De var större än vanliga människor. Bredare och mer musklösa. De flesta av folket i Rumat hade skägg och mustasch. Deras utseende samspelat med deras fysik gjorde dem fruktade för den andra människorasen i Hopp.

De var kraftigare och hade en överlägsen styrka. Deras livslängd var dubbel jämfört med de vanliga människornas.

Rumat miljö är fylld av grön gräs och vidöppna vyer. Möjligen finns det backar och stenar också men grönskan uppfyller det som ögat kan greppa.

Städerna är enkla och folket är indelade i stammar. Flera stammar lever tillsammans och i samförstånd i städerna som har hus och andra byggnader uppretad av sten och lera. Gatorna är inte stenlagda och den genomsnittliga staden i Rumat har cirka 1500 invånare. Givetvis finns det en stad som har dubbelt än så – hela 3000 människor – och det är huvudstaden Rakat. Det finns gott om småbyar med högst ett hundratal personer.

Folket i Rumat roar sig med sång och dans och de har övergett tron på sagor och berättelser. Deras civilisation har växt ifrån allt som rör sådant, dock finns det vissa individer, ett fåtal, som fortfarande sprider dem. Stammarna lyssnar gärna till berättelserna om deras ledare och deras bravader och olika slag.

Deras relation med människornas konungariken i Hopp är stabil. Handel dem emellan pågår men inte mer än så. De tar inte varandra till bundsförvanter då bägge raserna följer sina förfäders traditioner först och främst. Anledning till krig finns det inte. Men det vore märkligt om Rumaterna skulle lägga sig i människornas förehavanden.

Rumaterna tyckte inte om konungariken. Det skulle bara ge fördelar till de starkare och kränka dem svaga, och där visade dem stor vishet. För eftersom de var delade i stammar, kunde stammarna ändå samleva för de hade gemensamma förfäder och det värderade detta folkslag från Norr mycket högt. Men konungariken var ämnade för att få till makt och deras tycke speglade sig i relationerna som de hade med konungarikena söderut.


Göra alvkonungarna till prinser.
Glaciärer i Norr på Mörkalv gruppen som beger sig på uppdrag.
Ett plot om bedrägeri
Ett föremål som andra också efterfrågar om
Halils till 20 mana gruppen av Dark elves.
“I det väldiga och vidsträckta landet Hopp…”
Their minds are Twisted och corupted.
Orcher med känslor för efterlivet
“The mortals begun to investigate”
There is no purpose in finding out things about the extraordinary and then keeping it for yourself
Göra ett föremål som betyder ngt för den kmr “från hjärtat”
“They say that this world is unreal, with no foundation, with no controller. They say it is produced of sex desire and has no cause other than lust.”- Veda Skrifterna

#ADW Random thoughts part 2

The deer stod, majestic, on his four legs and showing off his big crown of horns. Majestic and Elegant. The animal was white and Holy.

The mortals feared this animal because it was said that it got angry with any sinner and that it would attack them. It was well- known for that habbit. They were called Habil. Habil meaning “that wich lights up” and used to describe the males’ shinning blue light in the horns. Because of the Habil, it used to light up in the Dark and was named Holy and Sacre among the human children.

One of them now stood in front of them in entire emanicipation towards the group. Shinning in fully beauty and splendour. Some of the soldiers were adraid because of their sin. But others, embraced the animal. Wisdom poured from The Light into the observer, enlightening him with Sacred Knowledge. The Spirit of the observer received it’s Wisdom just by looking at it.

Soldiers weren’t used to this much Wisdom as it weren’t in their job. But for a split second they just grasped This and understood that it was Timeless. A feeling of which they wished bad for it not to vanish. Consisted by what they aught to be Blades of Fortune, a spirituality of Ancient Times, it was still not mainstream for these soldiers. They still couldn’t grasp it as effectively as these sourcerers did.

But their sorccerers were too proud to understand that they alone did not had the Knowledge. There were always times that they could have known more but yet, they were completely unaware of that.
“That Which Persist Is To Be Keepen”, so it was told about this kind of magic. One which Persists in all Halils and which’s spark reside within The Every Living Soul.

And they did not show upp for wizards but for the Luckily Choosen.

ADW random anteckningar

Tankarna far ut ur huvudet. De spred som som tentakler av flamma runt om och de vässte turbulent.

Eld och rök, stoft ur Karar-Udur som blev unleashed över Skapelsen. Röcken ur Oskapelsen. Som väste på omgivning i oljud, en torturerande fana. Karar-Udur unleashed upon the mortals. Helvetets hållor som vaknade i han och en demon unleashed.

Inget rollspel här, inte. En fana vars namn var för farlig för att prata om. En viskade odödlig ensam skulle inte vilja vakna den till liv. De höllo sig till den som var rätta och det dem höll sig till det som icke skadade. En icke betänkligt ovilja eller tanke på att ge hän till det.

Men flakeblomman vaknade röken och elden ur Katar-Udur. Den vigde deras synen och öppnade deras vilja.

Men ångan och vattnet representerade den andre födelsen. Den tämjde Katar-Udur och miraklet var att alla hava den. Den kom från ovan från duvorna path i Himlarna när de skådade inne i världrarna från ovan. Döden kände dem icke till. De såg den men de förstodo dom ej på. Den var ingen direkt tanke hos dem. De som inte förhandlade med den och var inte gjutna att känna den till med. En oskådad fana.

Och det det hände hos oss såg dem inte till. De kände på sig att det var bara början. Ett mäktigt folk skulle resa sig sade profetian och det fanns olika tolkningar av den. Den som tämjer elden eller de som skadas av den, hade olika syften. De som tämjde skulle resa sig och förbli bland legenderna genom att forma framtiden. Hur, skulle de inte veta men profetian besannades.
Folket missbrukade sitt ego och de lät inte den infalla. Därför hände detta nu.

Avskog var i fullt fart och tämjde den på att jobba med den. Deras vassa knivar var smedade i Kadar-Udurs flamma. De brände men de höll den gömd för befolkningen. Dom agerade utan vittnen som nattens skuggor och deras ögon brände av förtärande eld. Hell unleashed upon dem. The gatan to the Dark Place behind their realm. Den mörka Gatan. Deras andar helt utslagna av den brännande paniken om att inte visa upp sig.

Vissa bland dem gav sig ut på jakt och agerade med att jaga och skapa brotten för att kunna visa upp sig mera för almänheten och dödade alla de lekte med om det fanns läkemän bland de utvinglande, karavanrånarna, skatten som skulle inte drivas in som gav dem kontakt med många. Konungens män föll offer för deras hänsynslösa mord, allt för att vinna mer makt i sina fraktioner där de stod vid.

På dagtid brändes deras deras ögon av hat och polerade omgivning i the realm of unknown, saknaden av vatten var inte alltid menat. Och då gick det dåligt. Ett snack om att Guden var På Väg förnedrade deras omgivning. De förespråkade och tog ifrån dem Hopp. Vad skulle de nu ge sig in på? Var det försent?

Gudens män agerade på bägge sidor.
Tur med de som förespråkade för det sänkte dem vatten och deras mörker var nu Ljus för de Utvalda. Det var alla i slutna Utvalda. Ryktet om ett Enat folk?
Vad var skillnaden mellan dessa Utvalda och Dem Visa, Trollkarlarna?

Det skulle tiden utvisa.



(Image from:||www*wallcoo*net|nature|beautiful_china_winter|images|amazing_beaituful_winter_scenery_in_china_0787*jpg/)

Träden var inte främmande för ögat. De växte väl vilt och deras kronor var täckta av snö. Trädstammen var också täckt av snö på den nordliga sidan. Träden hade allihop olika storlek. Den varierade. Vissa var lika höga och tjocka som de största i Skogen, andra var mindre till storlek.

Buskar fanns det gott om också men de flesta var helt snötäckta. De största syntes fortfarande trots snön.

Och gruppen talade sinsemellan.

“Vi kan övernatta i de större buskarna.”, föreslog Arturir, ledaren för denna mörkalv grupp som hade sänds ut på uppdrag utav Ereondir, den rättfärdiga konungen över en ras som var lika besvärlig som den var ny i Hopp.

Deras blotta framträdande hade gjort stort intryck på människorna. Dem var varken vänner eller ovänner till varandra. Men de var så gott som förvissade från de övriga i sitt släkte. Det ansågs att dessa två olika alvgrupperingar icke skulle beblandas då man visste icke vad som kunde komma att ske med åkomman.

“Snön kanske skänker oss lite värme ändå”, svarade en ur gruppen.

“Förvisso. Den skyddar oss mot den nordliga vinden. I buskarnas skydd är vi säkra ifrån att frysa.”

De hade inte en susning om hur långt de skulle resa. Ordern var tydlig: att hitta “det”. Och vad “det” skulle vara skulle de veta först när de hittat det.

Ingen ville göra Ereondir besviken så deras insats skulle vara hög i viljestyrka.

“Jag undrar om ifall vi kommer att stöta på något djur i denna snö.”, undrade samma gruppmedlem som hade sagt att snön kanske kan komma att skänka alverna värme ändå.

“Det är mycket möjligt. Bara det inte är vargflock eller något stort. Det vore bara besvärligt.”, svarade Arturir.

Arturir var en mycket skicklig taktiker. Innan förbannelsens ande föll över dem, så var han en av de högsta i Cimandors armé. Han hade varit mycket uppskattad utav härarnas konungar. Det är sant att man inte mycket kände till om landet bortom Hopp, men hans insats vid Sirsarath talade sitt tydliga språk.

Lauriel var utmattad. En natt och dags vandring nådde nu sin avslut.

“Vi får sova ovanpå våra sköldar.”, sade honalven.

“Ja, det är bäst så. Då blir inte vi blötta.”, sade Arturir. “Ät nu av det bröd som vi fick med oss. Näring håller oss starka i kylan.”

Det var nu nästan helt mörkt för molnen täckte skyn.

“Dagarna känns kortare här än söderut.”, sade hon.

“Det är för att dem är det också”, sade en annan.

“Jag saknar Cimandor”, sade en annan.

“Det gör nog vi alla.”, sade Arturir och lade en hand på sin kamrats vänstra axel då han kom bakifrån. “Vi får trängas på. Vi får nog plats med tre till fem män under samma buske.”

Mörkret var nästan helt över dem då Lauriel såg det. Ett par höga och stora buskar bredvid varandra.

“Där får vi nog alla plats.” sade hon.

“Ja, dom såg jag redan. Ser du dem andra?”, frågade Arturir och pekade på tre stycken som var nära dem buskarna.

“Ja, jag har sett dem.”

“De scoutade precis buskarna.” Sedan vände han sig mot resten, som var emellan dem fyra och de tre som hade scoutat buskarna och talade högt, såsom en ledare borde:

“Ställ era sköldar under dem buskarna!”, samtidigt som han pekade på dem. “Inom kort är det för mörkt för att se något.”

Och resten följde hans order och de hann precis med att placera sköldarna så att de fick allihop plats och lade sig på dem. Buskarnas öppning pekade mot Öst, så att vindarna från Norr skulle inte visa sig vara ett problem för dem under natten.

Vissa av dem började snarka nästan direkt. Snacka om utmattning! Resten försökte tränga bort deras snarkande. Lauriel sov precis bredvid Arturir, som sov längst till höger då man såg på busken framifrån. Alltså sov han längst mot Norr bland alverna som tog sin boning i buskarna.

Lauriel ögon höll på att stängas. Hon försökte vara vaken för hon skulle vakta men hon såg dubbelt. Så hon väckte Arturir. Precis när hon skulle somna viskade han till henne.

“Ser du? Kolla rakt framför oss!”

Det tog en liten stund för henne att se normalt och vakna upp.

“Jag ser. Vad är det?

Det var ljus som lyste framför dem.

Itril, som låg till höger om Lauriel sade

“Använd din hörsel.”

Alvernas hörsel var mycket utvecklad. De kunde höra steg på hundratals meters avstånd. Långt bättre än människornas hörsel. Deras sinnen var överlag bättre utvecklade än de dödliga sinnen.

“Men jag hör ju ingenting?”, svarade hon.

“Precis”, sade Itril. “Det är jinner som leker i mörkret”


Novellen ‘A DARK WORLD’ – De Mörka Alverna DEL II



Den hårda vintern slog hårt mot deras mörka hud. Vindkylan som blåste, pustade ut snöflingor som var täta och småa. Denna vita slöja täckte synet och man kunde inte blicka över de snötäckta dunnorna. När snön upphörde, och då det var klart himmel, var kölden ännu starkare men då lystes allting under månarnas ljusen och den vita snön reflekterade ljuset. Då såg man härlighet i omgivning och man kunde blicka bortom dunnorna från de höga backarna. Och man sökte att se härlighet i landskapet.

Skogen var en ideel tillflykt för dessa mörka alver, mördarna bland dem odödliga, högmodiga men ändå på fall. Skogen var deras hem nu och de en gång många varelserna som hade bott där hade fallit offer för alvernas styrka och hunger. Köttet behövdes under vinter månaderna eller åren, beroende på hur länge den varade.

Men alverna hade fortfarande inte mött Kurir, ett talande väsen som antog skeppnader för en kort stund för att sedan försvinna. Kurir var skicklig på att omklä sig, därmed kunde denne även ta över djuren i skogen, träden, stenar, snö, ja allting i stort sätt. Alverna hade säkert inte kunnat orsaka väsen någon skada med det kunde den göra mot dem, om den hade velat det. Men han måste ha tyckt om dem, eller i vart fall inte ogillat dem, att han tillät dem ta över skogen. Hade hans styrka ens kunnat stå emot deras antal? Frågor utan svar förblir dessa. Man vet inte och ingen vet. Varken du eller jag.

Vintern bar med sig vindar norrifrån, och ibland kunde alvkungen höra viskningar i dem. Ereondir visste att han inte var galen och såg stor menning med detta. Det kanske kunde gagna honom och hans folk. Han sökte några duktiga krigare bland sina, de bästa.

Och han hittade cirka tjugo stycken som var beredda för vilket uppdrag som helst. Han skickade dem iväg norrut för att utforska det karga landskapet. Och när de skulle återvända, skulle dem tala om det de såg och bevittnat i Norr.

Sällskapet fick tvåbladiga svärd och långa sköldar. Dessutom fick de ta de bästa av kläder som fanns för att inte frysa till döds. Ereondir ville trots allt att de skulle återvända, icke att de skulle gå förlorade i den tjocka snön och kylan.

”Ni skall scouta och undvika de större varelserna som ni kan möta. De är farliga och ni är för få för att bekämpa dem. Låt dem leva, för nu har vi lärt oss en stor läxa. Man skall inte slakta, om det inte är för föda. Se vad dödandet gjort med våra kroppar och sinnen. Var försiktiga bäst ni kan och återvänd när ni hittat det ni söker efter, vad det än är. När ni hittar det, kommer ni att veta det och då skall ni omedelbart återvända. Jag vill att ni gör ert bästa. Dessa viskningar jag hör kommer från väsen som inte har sin boning här eller i närheten av denna skog. De har sin boning i vinden som kommer från Norr. Och något måste locka dem dit att de valt att bosätta sig där.”

”Ja, vår Herre!”, skrek de tjugo mörka alverna vemodiga framför deras konung och svor att återvända levande eller dö under deras försök.

”Om ni stöter på jinner, låt inte dessa lura eder. De kan luras och vara ondskefulla. Vi är fredliga och vi skall förbli det. Låt inte snön och det vita få er att tappa förståndet. Jag räknar med ert mod och starka vilja, att ni må återvända med svar. Vad är det som döljer sig i Norr, att inga människor vill bosätta sig där? Om vi klarar av kylan och snön, borde även människobarnen göra det, även fast det är kallar ju mer Norrut man reser. Men att inte bosätta sig där? När vintern kommer och går endast? Kanske är det människoboningar ni finner trots allt. Låt dem veta att Cimandors alver har trätt fram i deras värld, under Sirsaraths Månar och att Den Gamla Ordningen är nu rubbad och att de har inget mer någonsin att frukta. Jag skall skriva brev som jag skall signera som ni skall få ha med eder, som ni kan ge till ledarna ni kanske finner. Det är trots allt inte omöjligt att ni finner människoboningar Norrut. Kanske är det besvärjare som söker att leka med mina tankar i visningarna jag hör.”

Och han skrev presenteringsbrev som han signerade. Tjugo stycken, en till varje mörkalv som skulle ut på uppdraget. Och där talade han om vad som hänt dem och att de nu hade sin boning i Dem Norra Skogarna, inte långt ifrån Den Frusna Sjön. Och att de sökte bundsförvanter istället för fiender.

”Här är breven. Ta dem med eder och vakta dem som om de vore era egna vapen. Sök skydd i snön om nätterna och ät av brödet ni får. En bit räcker i några veckor för oss alver. Kött är onödigt att ta med eder för det kommer att frysa och ni kommer inte lyckas med att tinna upp det, ens under elden. Kylan är alldeles för stark för det. Gör oss stolta nu och gå och finn det ni söker!”

Och sällskapet gav sig iväg med försiktiga steg. Varelserna de hade stött på tidigare var i deras färska minne. Vissa hade varit som oövervinnliga om det inte hade varit för deras antal då de jagade. Men kläderna höll dem varma och detta värme behövdes för att vandra pigga över landskapet. Snön var till knäna, men de hade satt fast trädplattor under fötterna och det gjorde att de inte sjönk i snön, utan kunde bara vandra vidare.

Det var natt när de begav sig iväg och klara månar med småa antända stjärnor lyste allting under Himmelen.

”Skaparen välsignar oss med Sitt Ljus.”, sade Lauriel, en mörkalv hona som utvaldes till att följa på vandringen. Den enda mörkalvhonan som hade valts ut för detta äventyrsfylld uppdrag. De andra nickade och höll med. Saken med de mörka alverna var att vissa av dem fortfarande var tacksamma mot och trodde i Skaparen Merek. Långt ifrån alla, då många var för stolta men de som nu hade valts, var troende. Ereondir trodde att det skulle hjälpa. Han var också fortfarande inte bland dem som följde andarna även fast många bland hans folk gjorde det.

Novelen/Romanen A Dark World – Fortsättning På Det Jag Skrivit Igår


Hans uppenbarelser bestod i form av att han nu tänkte på annat än det som verkligen var. Han tänkte på alla sätt som allting runt om honom kunde vara istället för vad det egentligen var. På alla möjliga scenarion men de var inte alls det som det handlade om. Världen var exakt inte så som han tänkte. Det var en värld halv i hjärnans mörker. Där demonerna uppstod och inpräntade sig osynligt i hjärnan. En avvikelse. En enkel liten sak som distraherade honom så mycket. Ingenting i världen var verklig. Kanske så att rummet böjde sig.

Det var något osynligt från något som hans egna förrädiska tankar fäste sig vid. De vilseledde honom att tro att han gör det rätta genom att fokusera på en sak när han egentligen hade behövt tänka på att det är mycket att fokusera på. Många perspektiv runt omkring och mycket att känna till. Det osynliga far hans fast vid. Mycket tid och rum. Mycket att hålla koll på. Men ändå lyckades han inte nu knyta det på det viset. Verkligheten stötte i honom ändå och han var inte fruktad demon. Eller demontjänare. För ingen egentligen visste. Och det fanns en del av hans sort. Runt om bergstrakterna i öknet.

Och öknet var stort. Vidsträckta över hela kartan. Och vildmarken huserade krällen med demoner och hemligheterna. De kom in i hans hjärna. Omgivningen var inte längre så som han skulle ha upplevt den. Trollen lekte med honom. De uppstod på nätterna när månens och stjärnornas ljus lyste över öknen och mörkret var fortfarande mörk. Men man skulle ha sett den månen lysa över öknen. De uppstod till liv under månen. Och under solen smidde de planer där de inte borde ha träffats. Elden sprattlade och lågorna slickade mörkret på knivskärpa. Från avstånder kunde man bara se trollen runt elden eller vid elden. För oftast gick de runt och trollade alla krällor där människornas hemligheter burits ut. Och byarna skyddade sig mot dem genom dem äldste. De skulle ha ritualer där de dödade djur på ett visst sätt som skiljde sig från städernas. Det feodala samhället. Och de äldste förde alltid en viss kamp mot millisen som övervakade dem. De hade samma tro men ändå inte.

De trodde de införde rätt regler men det var inte så man skulle levt på. Man skulle ha växt med dem. För de var förrädiska ändå. Kanske var det ändå inte kungarna som betedde sig fel mot folket. Det visste man inte.

Men trollarna höll sig utanför byarna för de äldste skyddade dem med blodet från dessa djur. Och alla skulle ha blivit smorda av blodet i pannan om natten. Ett blod som lyste mörkret fast var ändå mörkare än blodet. Och de äldste såg slutet alltid skulle komma vid varje generation. Som vågor som var ständigt under förändring men med samma cykel åstadskom en arv so bestod i en mönster. Ett mönster som blåste ut i naturen. Som hittades från det minsta till det största såsom de äldste lärde ut. Och de hade papyrpapper med tidiga anteckningar av delar av Roats bok som de läste ur. Och Skriften var söt i sig med många sanningar man kunde återfinna bevis på ute i naturen. Och de osynliga var inte deras verk. Det var bossarnas problem. De hade det jobbigt med demonerna som nu vände sig emot honom. Gergar som han hette, visade sig i byn, halv mänsklig som han var.

Ingen hade problem med honom, visa uppmärksammade och kopplade ihop vad för något kunde det handla om. Men det var säkert att de ville inte att det skulle drabba dom själva. Alla hade ju gjort fel. Här visades tydligt att de var avfällingar av det som de äldre förespråkade. För alla tolkade dem med en slags moralisk kompakt som om den ena iden var rättare än den andra. Enade hade de åstadskommit mycket. Och ändå var dem enade. Ja, det var exakt vad dem var.

De levde under sanna tron och trollarna höll sig undan. De hade inte styrka som de hade kunnat uppvisa under ljuset av byarnas elder. Byarna som var grupperade i små bebyggelser av sten och träd ute i det vilda, kanske nära en vattenkälla. Alla dessa vattenkällor hade olika former. Det fanns småa floder som ranna men den viktigaste var den under marken som kom ut. Den naturella vatten bassängen som flodade ut ute i vildmarken med växtlighet runt om kring, en annan växtlighet än den torra, icke- vatten krävande. Buskarna med vilsna träd som växte ut. Där träden växte upp, där fanns det vattenkälla under röterna, i marken som omfamnade de torra grenarna som utgjorde trädens rötter. De största rötterna som var fasta av träden. Marken var torr men ibland måste den ha burit vatten. Något fanns det. Kanske kylan på natten i stilheten utan hårda vindar och torr luft. Nattbrisen som var halv kylig men så underbar efter en dags heta och kanske luften förbarmade sig mot marken och sanden under fötterna.

De som färdades bland folket i stammar talade om att gå runt med vitlök för att undvika trollarna. Men vissa miste livet ibland ändå. Hettan, stressen och farorna som lurade med öknen gjorde att det var inte bra att bege sig i. Att inte vara på resande fot så de hade med sig tältar och tältade dolda bland ruiner och berg. Där kunde Den Högre Kraften vakat över dem. Och därifrån försvann aldrig folk. Elden var mäktig och levande. Det behövdes inte heller för elden visade sig självständigt i de stora buskarna på bergen. På vissa utvalda ställen. De lärda och de äldre och andra som kunde se Kraften när den var osynlig spred heta bland folket. De lätt elden tala med en hög röst och uppmanande som svarade på alla dessa frågor som folket hade. Flera svar samtidigt. Som att orden från det osynliga som föll exakt på tvären från svaret som det gav. Med endast rösten kunde man veta. Den Högre Kraftens röst som verkade i naturen och styrde med osynliga händer. Allt handlade om hur man använde den bland dem, dessa mohicanner som levde under Roats anteckningar.

För vissa av dem, ett fåtal runt om i byarna var de äldres lite mer flexibla och anpassade till situation och individ. Brotten var småa så straffen fanns knappt. Det likvidades. Det ville dessa främmande män från millisen ändra på och föra dem i kaptivitet istället. De kunde användas till att växa styrkan på millisen och skattindrivare från småbyarna. Och mellan varje by tog det olika för att ta sig emellan. Tiden var inte problemet för dem utan solen. Just därför föredrog vissa att resa under natten. Och därför försvann vissa, för de stötte på trollar och blev mer än bara rånade. Sedan fanns det banditer som jobbade med varandra. De lekte både lag och ordning. De straffade och räddade folket genom olika tricker.
De hade hand om varandra och de utgav sig för att vara utpressare och samtidigt beskyddare. Och många visste det inte. Därför fanns det gäng, inte alla lika stora men dom fanns. Och eftersom folket levde med dem och handlade med dem var de en del av samma. Nätverket var utspritt och nådde stora landsområden.

Milisen hade textilfabrik på vissa av ställena. Och det gav folket en chans att ha en sysselsättning. Det var vägar mellan olika byarna, stenlagda, så mycket hade kungen brytt sig om sitt pöbel. Men de behövde underhållas för sandstormarna var många och tänkte ibland vägarna. Och det gav också en syssälsättning. Vissa var borta med veckorna på vägarbete och det pågick i skifter. Många såg sin chans till att spara något för att åka till storstäderna och storhandla.

Novelen/ A Dark World: Anteckningar om en karaktär #fantasy #writer #writing #författare


En sjuk fiende som fallit psykisk och mår inte bra. Något slags troll eller liknande. Som har blivit byte istället för rovare. Som inte kan tänka ordentligt utan bryter ned jaget precis hela tiden. Och har mycket förrädiska tankar om sig självt.

Vannföreställningar, hans egna demoner har förgivit han och motarbetar honom nu. Hans demoner går inte att beskriva. De var tjänande mot honom, men samtidigt inte närvarande. De gav honom små “spells” såsom förmågan att röra föremål utan att egentligen lägga fingret på dessa, förmågan att se i eld och se elden i alla dess former i omgivningen, samt förde en inre kamp om honom och vilka scenarier han än tänkte på och ur vilket vinkel han sökte att få svaren ur. De svarade och hans alla möjliga funderingar och annat såsom det som han kände till, utan att ens behöva rådgöra om detta. Svaret öste ned över honom utan att han behövde rådgöra om det. Och dessa perspektiv var det som han kände till. Han kunde känna till allting som han önskade.

Men nu för tiden är dem motsägesfulla. De sänker honom och han blir seg i huvudet av dem. Det för de före detta tjänarna med honom. Hans inre demoner kommer ut och de bryter baarriären mellan hans sinnes kropp och ethern. De syns hur de farar ut. Och de osynliga demonerna leker med hans kropp. Hans ögon och lemmar är som i strängar till en osynlig hand. Vad är det för osynlig hand? Han är ju styrd.

Sjukdomen som håller honom i schack är osynlig och ändå bara i hans huvud. Han var inte magifast längre, utan magifäst. Och de arbetade febrilt i honom att hans eget jag och tankar inte kunde uppenbaras. Fästelsen höll dem undan och istället pumpade i honom annat. Nåt gift.

Novellen/Romanen ‘A DARK WORLD’ – Kort Berättelse Om Den Frusna Tronen

Och den kallades för “Den Frusna Tronen” utav en anledning. Två enorma drakar stod vid Tronens sida. Den ena var elddrake, medan den andre var en isdrake. Elddraken sprutade eld ur sin mun och isdraken omvandlade tingen till is. Den senaste utomstående människan som såg Tronen med sina egna ögon var Aswell.

Han var en skogsjägare som råkade träda i Norrskogens mark på jakt efter sin bytte. Där omhändertogs han av varelserna som lydde under Tronen, på tiden när varelserna fortfarande begav sig utåt mot Norrskogen. Och så fördes han utav dessa starka grön-skinade väsen framför Tronen. Och Aswell såg ingen sitta på Tronen men han hörde en röst tala till honom.

“- Säg för dina medmänniskor om detta du nu ser.”
“- Jag är inte beredd att möta döden. Inte än”, svarade jägaren.
“- Du skall inte möta döden. Inte idag. Men ge dig iväg och kom aldrig till vårt skog igen.”

Han beskådade Tronen, som vart frusen. Isen knackade utav kylan. Och så såg han drakarna, hur den röde satt vid Tronens högra sida och den blåe satt vid den högra sidan. De var jättestora för det som hans ögon kunde omfamna. Och sedan dess har legenderna om Tronen och de två drakarna cirkulerat runt om Hopp. Och vissa av dessa berättelser överdrev Tronens mäktighet.

Och dessa mystiska väsen bar honom ut, sedan genom hela skogen till gränsen mot riket och kastade ut honom. De vållade honom ingen skada. Detta tog ett par veckor.

För ingen visste egentligen något om Tronen, men å andra sidan bodde inte heller folket i Norr, där var det konstant vinter och mycket kyligt. Vad dessa varelser som burit honom från mitt i skogen till framför Tronen var för några, kunde ingen heller ge svar på. Ordrana visste inte, medan de Vise fanns knappt för att kunna tala om för folket och varna dem för ett hot som lika gärna hade kunnat vara verklig. Medborgarna i de fyra konungarikena var delvis nyfikna, delvis rädda. För varför stod en Tron dit ingen vågar ge sig? Och varför fanns Tronen? I Norr fanns ju ingen kungarike, heller någon kung.

Med tiden kom svaren, andebesvärjarna fick sina svar utav jinnerna som de så ivrigt åkallade. Och jinnerna verkade på den tiden bland folket, och inte ute i skogarna, såsom de gjorde nu. Och på så sätt hörde även medel John talas om Tronens Härlighet. Tronen var mer än ett port till andra världrar. Om dessa världrar var sanna, kunde ingen ande talat om, eller så kanske inteville dem göra det. Ryktet bland dessa jinner var att den som besatt Tronen, var den som kunde göra jinnerna till materiella väsen. Alltså kunde Troninnehavaren skapa sig en helt armé av jinner som förblev till materiella väsen, precis som människorna. Då uppstod teorier om att de väsen som burit Aswell var i själva verket något slags mänskliga jinner, även om de inte såg mänskliga ut. Fortfarande hade dem två fötter och ett par händer, huvud samt fingrar på sina fingrar och tårna. De hade en annan färg på huden – grönt – och hade även större muskelmassa än medel John. Kanske var det en armé på gång?
Och dessutom, kunde den som satt på Tronen resa bland världrarna med hjälp av Tronen. Denne såg då alla möjliga väsen, både goda och onda.

Ingen utav kungarna som använde sig av ordrana kunnde få ett slutgiltigt svar och vissa bland dem förblev oroliga. Andra kungar, de som ärvde tronerna efter dem, tyckte att man inte skulle bry sig. För hade den som suttit på Tronen varit god, hade denne inte skapat sig väsen, och hade denne varit ond, skulle de ha kommit överrens med denne, för i själva verket var de tyranner, om än duktiga på att dölja det för folket. Dessutom fanns det inga bevis på en armé av materiella jinner, bara Aswells berättelser. Och alla bland folket tänkte inte likadant heller, precis som kungarna och ordrana inte heller gjorde det.

Att Tronen var isig berodde på Den Isiga Draken. Denne måste ha sprutat is mot Tronen, för isen skulle inte ha varit så pass tjock annars som den hade varit. Men som sagd, visste ingen något om Tronen, Aswell hade gått bort hundraelva år gammal, för ett par generationer sedan. Och Den Frusna Tronen förblev till en legend, förlöjligade var dem som trodde på den.

Novellen/Romanen “A Dark World” – De Mörka Alvernas Flykt


Den mörka kraften kom över alverna och en del av dem fick svarta vitögon. Alviska ledarna fruktade att det var den mörka furstens verk, men de kunde inget göra. Trollkarlarna försökte driva ut anden men den hade vuxit sig stark och därmed gick det inte. Alverna som fick svarta ögon blev i början sjuka. De hostade och blev sängliggande under en period. Och detta skapade en dillema bland övriga alver. De tvistade om hurudvida de skulle göra med alla de alver som blivit sjuka. Isriol, en av ledarna tyckte att man skulle driva dem iväg, då de nu sjuka kunde medföra otur med sig. Erithir, en annan ledare tyckte att man skulle döda dem bara, om de inte blev friska. Döda dem och få ett slut på deras lidande.

Och de sängliggande, feber tagna alverna fick se hur deras hud blev mörkare, blåaktiga. Och efter det så upphörde febern, hostan och huvudvärken. Erithir stod nu inför en annan dillema. De hade blivit friska och inte längre föremål för att dödadas, men vad skulle det bli av dem? Deras hud var förändrar, likaså ögonen. Och Erithir och Isrior, ledarna för alverna, gav dessa förändrade alver namnet mörka alver. Och det kom de att kallas för av resten av alvernas trupper också.

Kort därefter började Erithir och Isriot märka att de mörka alverna började glömma bort sitt hem och ursprung. Och de mörka var väldigt många,runt tjugotusen till antal, en tredjedel av alla alver i Hopp. Och efter det började deras vanor att ändras. De började avvika från att vakta över människorna, heller uppfylla sin plikt, att vara en del av armén. Rättvissa och sanning blev alltmera förvrängda begrepp och urvattnade. De tänkte att det hade att göra med att minnet svek dem. De började också intressera sig för människornas ägodelar såsom guld, ädelstenar och pengar. Och de samlade på dessa ägodelar samtidigt som de började kränka männen för att dessa inte voro odödliga och därmed inte renblodiga varelser. De började skryta om sin odödlighet och all gnutta av ödmjukhet försvann ur dem. Tidigare ödmjukaoch rättvisa, blev de nu mobbare och helt berusade av sin egen odödlighet. Processen tog några månader.

Erithir och Isrior fördrev dem då till de norra skogarna, djupt inne i Den Frusna Tronens karga och hårda, vinterdrabbade landskap. Där kunde vintern hålla sig i några år. Men de två ville inte vara grymma mot dem, för de var trots allt alver, även om förändrade sådana. Och därför fick de bygga bo och bo i skogarna. Alverna av Cimandor skulle inte skada dem, varken närma sig dem heller jaga dem. Dem mörka alverna var fria och de hade en ledare som hette Ereondir. Ereondir var mycket skicklig med bågen, en färdighet som de flesta av hären på tjugotusen soldater hade glömt bort. De övergick istället till yxor. Hårda, stora och kraftiga yxor. Men med dem, skulle de kunna fortfarande försvara sig mot fienderna som de skulle stötta på i Norr.

Öronen på dem var fortfarande likadana som de övrigas alver. De var också längre än genomsnittsmänniskan och det var dessa två drag samt odödligheten som gjorde att de fortfarande var av den alviska rasen. Dock började de hänge sig åt kroppstatueringar och ansiktsriktningar och de flesta av dem lätt sig tatueras. Det var visserligen mycket fina tribala mönster.

Väl inne i skogarna, byggde de sina bo. Och de stötte på istigrar och vita vargar sosm de gjorde till sina husdjur, med hjälp av den mörka kraft som villade över dem. Och de började samleva med naturen under denna istid, då snön förr över träddtopparna och det övriga landskapet. Tjock snö.

Men de mörka alverna trivdes i snön. De blev, trots sin glömska av sitt förflutna bra spårare och det tack vare snön. De spårade upp djur genom de fotavtryck som djuren lämnade i snön. De åt alla möjligt kött och fångade sällar på Den Frusna Sjön. Sällar som var stora och kunde väga flera ton. De även fiskade och mörkrets ande som var med dem överallt de än gick, sänkte dem bröd och alkohol. Köttet var deras sak att fixa och de som fortfarande kunde konsten att arbeta med bågen blev nu duktiga och skickliga jägare. Skogarna var vidda och kunde rymma hären på cirka tjugotusen. Yxorna som de hade, hade de skaffat sig av människosönerna och Erithir och Isrior lätt dem behålla vapnen för att de skulle kunna skydda sig mot farorna som kunde lura under deras resa och sedan under deras kolonisering av de Nordliga Skogarna. Med dem högg de ned träd och byggde stora hus bland de tjockaste och starkaste träden. Och där bodde dem. Resterna av träden använde de som ved för att kunna värma sig. Nu handlade det om överlevnad. De hade få kvinnliga krigare men så fanns dem ändå. Vissa av dem gifte sig men de har inga tankar på att skaffa barn. Deras nya natur tillåter inte dem det, dock kunde de känna sig ensama under mörkret som rådde ovanför dem och det var därför som de ingick äktenskap.

Under fullmånen kunde yllade deras vargar, vargar som också användes utav jaktalverna för att fånga djur. Och många djur i skogarna kände av deras mörka kraft men de trollades till att söka upp de mörka alverna. Kraften lockade dem och djuren som voro nyfikna till sin natur ville utforska. Lite anade dem att det skulle komma att bli deras död. Renar, älgar, kaniner, får, gett, hästar och annat djur gick rakt in i fällan och de blev till festliga måltider. Pälsarna och huden sparades och användes som kläder och till inredning i sina hem.

Och hären var stor och befolkade skogarna men närmade sig inte Den Frusna tronen mer än till sjön i trakten. De ville inte gå i krig. Den mörka anden som villade över dem hindrade dem. En kraftigare ondska kom från Den Frusna Tronen. Med inga fiender i sikte, behövde inte de mörka alverna heller skaffa sig några. Det hade dem inget behov av. De mörka alverna kände denna krafts närvaro, de kände något som kan liknas vid en rusch. Och de använde sig av Isis blomman för att stärka ruschen och fölrstod nästan genast att det stärkte enigheten med denna märkliga och osynliga kraft som växte inom dem. De blev alltmer känslokalla och passiva för det som fanns omkring dem. Guld och ädelstenar sökte de efter i grottorna vid Dem Nordliga Bergen. Ibland hittade vissa bland dem det de så ivrigt letade efter och ibland hittade ingen någonting. Ägodelarna fick de behålla för Ereondir, deras ledare, mot en liten andel som skulle skickas till honom. Ett slgas skatt, alltså.

Erenodir hade en stark karaktär. Hans hår var blont och långt. Till skillnad från de flesta andra, hade han inga tatueringar, ty han sökte meningen bakom sin materiella värld och var ofta i trans. De mörka krafterna slet i honom och folk hade bevittnat hur han en gång förflyttade av maktes bortom hans uppfattning, utan att ha ens lyft på något av benen. Och detta gjorde att de mörka alverna längtade efter döden i ett försök att stilla sin nyfikenhet på vad som skulle finnas på andra sidan den materiella skeppnaden. Och de kunde inte dö en naturlig död på grund av sin odödlighet, som egentligen var en gåva från Merek.

Och vilket seger detta måste ha varit för den mörka fursten, att komma över en odödlig ras. Furstens ande villade över dem och kraften växte inne i dem. De mrkte såklart inte skillnaden mellan sitt forna jag och de alver de nu hade blivit, ty de var förblindade av all mörker omkring sig och inom sig. De saknade riktnig och de kände sig tomma inombords. De jagade och byggde bo endast i överlevnads syfte. De hade glömt bort Cimandor, sitt forna hem och den tiden innan besvärjelsen föll över dem. De vanliga alverna, de som icke hade drabbats, visste inte varför just dessa kommit att drabbas och inte resten bland dem. De saknade en förklaring och kanske fanns det ingen heller. Och det kanske inte heller behövdes.

Isriol och Erithir tyckte att dem mörka var bortom hopp när de beslutade att driva iväg dem. Och eftersom De Visa trollkarlarna inget kunde göra, tyckte de att de hade fattat rätt beslut. De hade helt enkelt gått för långt då de börjat kränka de nu fria människorna och stoltserade med sin odödlighet. De hade ju gått emot allting som en alv hade fått lära sig och ödmjukheten och tacksamheten de kände gentemot Merek för odödlighetens gåva, saknades hos de mörka. Dem hade fallit helt enkelt och odödligheten de stoltserade med blev deras fall. För dem voro giriga efter det materiella. Även om vissa bland dem önskade sig hellre döden, en vanligare drag hos de mörka alverna var just att stoltsera öppet med sin egen odödlighet. De satte sig själva dem över djuren och skapelsen men de hade inte länge något minne av Merek. De kände istället kraften som villade över dem och in i dem. Och de förstod icke dess natur.

Men de av dem som längtade efter döden gav sig i allt djupare försök till att utforska denna väldiga kraft. Och med det medföljde beroendet av Isis blomman. Blomman växte vild och fanns överallt attfinna och därmed fanns den tillgänglig. Och de fick syner närde hade brukat den. Syner om allting möjligt. Och de visa bland dem tecknade ned dessa syner på djurhud och sparade dem. Det var planer och händelser, vissa av dem låg i framtiden, visssa i den nära framtiden, andra sträckte sig längre bort. Berbathir var det främste syaren av dem alla. Och alla alver uppskattade hans gåva.

I en syn såg han först mörker. Total mörker. Sedan såg han en tron som det var snö på, efteråt såg han en människa stiga på tronen. Och de som kände till denna syn, menade att det handlade om Den Frusna Tronen. Lite var för dem känt om Den Frusna Tronen, men den mörka kraften hade talat om för dem om Tronen och det var så de kom att känna till den. För de hade glömt om den från människosönernas berättelser, de mindes ju ingenting längre. Om Tronen var dem sagd redan innan förbannelsens ande skänktes över dem.

Deras syn på de andra alverna var att de var för snälla och naiva som trodde att människorna skulle omvändas under deras makt. Dock var dem dubbelt så många som dem själva var och hade allierade bland människorna, så att gå i krig mot dem vore inte det klokaste att göra. På grund av den tomhet de kände inombords, hade de inte mycket att tycka till om existensen utöver det bedrägliga i det materiella lyckades locka dem oerhört. De kände stark dragningskraft till det materiella. Även att samla på husdjur kände de en stark begär av. De samlade även på furen och pälsen i sina hem. Deras tillvaro var tom så de festade med mycket alkohol som den mörka anden gav dem. Och de drack utan måtta.

Det tog dem månader att riva ned skog och bygga sina hus, fördrivna och bortjagade i skogarna. Och vilka hus de byggde! Makalösa, splendida boningar. Högt uppsatta i trädkronrna, med ingång och trappor i trädens stam och runtomrkring dessa. Träden var tjocka och tåliga med stora, tjocka och fasta grenar som sipprade fram ut ur de tjocka trädstammarna. En hel stad byggdes på det viset. En större stad för en här på tjugotusen. Mörkrets ande gav dem ljus, så det lyste i huset och ljuset kunde synas från utanför hemmen. De var uppe på över hundra stegs höjd från marken, med trappor som gick i en spiral runt träden. Högst up bland alla toppar var Ereondirs hus. Ett större hus som hade flera rum och där befälen till hären hängde nästan dygnet runt samt tillhörande vakter. Ereondir skulle skyddas till varje pris.

Skuggan talade deras språk och förvrängde den. Inom bara några månader talade de mörka alvernaen annan dialekt av alviska jämfört med alverna. Den var mörkare där allting som hade med skapelsen och dess skapande förväxlades med skugga och mörker. Mörkret ersatte ljuset och ofullkomligheten rådde över fullkomligheten. De mörka alverna tillhörde mörkrets furste och han hade dem i sin våld.

Drakan hade växt sig starkare nu när han hade dem under sitt styre. Till sina jinner kunde han stoltsera med dessa odödliga vars tid aldrig skulle komme, heller skulle de åldras. Och det gjorde att fler bland jinnerna anslöt sig till hans skara. Och skaran växte sig otrolig stor, större än den varit under de svarta magikernas tid och styre.

Och de mörka alverna var blitt ett minne av sitt forna jag. Skåda de odödliga som föll på grund av sin stolthet och galenskap. Ett förlorat släkte som stod vid avgrundens kant.

Utöver stridsyxorna, hade de mörka alverna sina avlånga sköldar som täcker kroppen från bröstet ända ned till fötterna. Bredda uppe och allt smallare ju mer ner man kommer. Cirka två tusen soldater hade sköld.

Efter att ha byggt husen, byggde de höga murar runt i skogarna med stora portar i åta olika riktningar, bland dem Norr, Öst, Syd och Väst. Och de satte väktare vid portarna, på murarna, som var uppresta utav träd och bland träden ovan dem så att ingen skulle envisas med att hitta en väg in i den nya alvstaden. Och de vaktade stolt sin stad, det nya hemmet. De roterade om att vakta ända tills Ereondit beslutade att vissa fick ingå vakttjänst och dessa fick bli väktarna som vaktade över de åtta portarna. Och det verkade fungera väl.

Alvernas tatueringar lyste i månskenet och det var otroligt vackert att beskåda. Färgen fick de utav krossade blommor, gröna till färgen, vars blad lyste likväl under månens ljus. Denna blandade de med vatten. Resultatet blev ett ljusgrönt självlysande vätska som de sedan, med hjälp av nålar som de hade för att uppsätta det långa håret, bankade in i huden. Och dessa alver var skickliga artister, duktiga på tatueringskonst. Med samma färg målade de sina djurs pälsar med olika tribala motiv. De hade smak för stil och att ha djur som vart målade gav dem stil och status, så självfallet valde de flesta av dem som hade möjligheten att ha det så, göra det. Dessutom var det vackert.

I mörkret var deras syn fortfarande lika skarpt som innan de föll, men de såg inte ondskan längre, ty ondskan verkade nu i dem. Men de såg bra och det gjorde dem till bra jäggare, ty de behövde jaga för att överleva i skogarna. Vissa bland de mörka älvorna jagade likväl och det fanns även dem som var väktare bland dessa. Som i en vanlig alv samhälle, var älvorna mycket respekterade. De sågs på som jämnlika de alverna, de hade ju all träning som krävdes. Även dem hade låtit sig tatueras med olika tribalka motiv och med lysande färg över kroppen och i ansiktet. Älvorna tatuerade älvor och alverna tatuerade alver. De tatuerade även stjärnor, månen och olika djur på sina kroppar. Det gjorde både älvor och alver. De tatuerade in även sina namn om än det var ovanligt men vissa bland dem gjorde det.

De mörka krafterna växte sig, med månaderna, starkare och den kontrollerade nu deras annars makalösa intuition. Mörkret blev nu deras intuition så de använde nu skuggan. Det var så som det kom sig att de kom överrens med vita tigrar och vita isvargar. De läste av varandras ansiktsuttryck och med tanken tämjdes dem djuren. Dem vita tigrarna hade även svarta streck på sina tjocka pälsar. Strecken kunde liknas vid tatueringar som de mörka alverna hade på sina kroppar. Tigrarna och vargarna var stora, helt absurt enorma. De vägde lätt hundratals kilon och i sin höjd kom de ända upp till bröstet på alverna. Dessa djur, efter att de tämjdes, kunde ridas utav alverna genom skogen och i trakterna runt omkring den. Och dem mörka alverna red sina djur som om dessa voro hästar.

Och de stötta på bester inne i skogarna och runt omkring dem. Stora tvåfotade vit pälsiga odjur med enorma tänder. De kallade dem för Circinor. Och de dräpte odjuren vart de än fann dem. Och odjurens dödsskrik vart förfärliga och förskräckande. De mörkaa alverna höll för öronen när dessa öronbedövande skrik gavs då livsgnistan släktes. Och dödens skrik lätt över stora avstånd genom skogarna. Och det gjorde att andra odjur kom dit skriken kom ifrån, för att samlas och gå till attack mot dessa alver. Och de blev till härar med vilka alverna utkämpade strider emot. Det fanns en del alver som föll under slagen mot odjuren. Men alverna vann nästan hela tiden och odjuren flydde. När dem inte vann, flydde dem själva istället och sökte skydd bakom murarna, ty inget kunde tränga sig förbi. Och det kändes som att det inte tog slut på dessa vit pälsade varelser, de sågs rätt så ofta. Och med kadavrerna, gjorde de mörka alverna mat och pälsarna använde dem som kläder. Dessa kläder smälte in i den vita snön och som var närvarande under den långa vintern. Och det hjälpte dem i jakt och strider. Varelserna var två gånger så stora och höga än vad de mörka alverna var. Och de hade en märklig och oövervinlig styrka. Pilarna kunde knappt tränga igenom huden på dem så stridsyxan fick bli vapnet att användas emot varelserna.

Förutom dessa varelser stötta alverna på stora älgar ,ed jättestora horn. Och dessa älgar gick till attack genast, med hornen före. Dessa djur sågs i flockar enbart. Alverna samlade på deras horn och åt deras kött. Huden använde dem som mattor i sina mäktiga hem. Och de genomgick ibland förluster när de stötte på hjorten som dock inte hade ogenomtränglig hud. Så de få som fortfarande behärskade konsten att skjuta med pil, fick följa med på jakt och jaktmarkerna var karga och långtsträckta. Torra och kyliga med torr gräs utsträckande ut ur snön. Klumpar av gult gräs, gräs som ändå överlevde vädret. Under snötäcket fanns även Isis blomman, blomman som skapade beroende.

Och de mörka alverna trivdes i sitt nya hem. På bara några månader hade hären på cirka tjugotusen stycken lagt skogarna under sitt välde.