THE TEMPLE– PART I – DRAFT I EXTENDED (4 – 6 HOURS OF WRITING, EDITING AND DELETING)

THE TEMPLE– PART I – DRAFT I

The Gate was made out of solid tree. There were flames that hanged by its both sides. The Fire of Endlesness, the inextinguishable fire thst the priests of the dead bended into the world of the living, the world of the fleash creatures and the many other forms beyond it. It would cease to exist when time itself would.

”This temple is unknown. Few know of its location and very few have entered it recently” Bratak’s ranger tracking perk told him and the others.
”The Fire…” the wizard exclaimed as he reached the top of the hill. Just as he put his left foot ahead of the right one while stoping. The fire’s tongues stretched to the skies and was high as half of the length of the walls of the temple, the roof excluded. ”The Fire is a mystery freed into the world. It is not of human engineering, this thing is for sure” and the others that were ahead of him and spread from all angles but still coming from the same direction, directed towards South East listened to his words.
”This fire is unique!”
They stayed up and were looking at him. They were curious. No one have ever seen such fires. But they could still exist in some places, as it did right here. This they were uncovering now out of their curiosity and awarness of the world around them. Their tracker senses have been right all along. They succefully traced movement and mysterious activity in this place. Few were the hills of these places but unreachable.
The Guardians were never near this place. It was forbidden for anyone to enter it. The woods were the hallucinations beecame so real that one would go insane and lose himself in front of the illusion imposed by these plants. The air was thick of the woods’ fragrances and hard to be distincted. The smell of error in the air.
”These flames can be evil too. Look at their movement.”
The flames were invisble for the air but they were still in there. It can be seen. The unseabale observed by the eyes of the mortals. They were moving and that made them visible. The Wizard saw a color: ”Purple”.
”What fire? It can barely be seen… still I feel its burn in my body. A strange presence.”
”Control it. As long as we don’t give up for fear, the powers of these forrests can not harm us.” the great one told Nemeja back. The rangers felt it not but they could as well see it.
”I introduced you to magic. You are not in the hands of the trick any longer. That’s why you too can see it.”
”My tracking is to no use in front of this demon!” Bratak exclaimed.
”Try and seee it as my way of tracking” thee Wizard explained to the two rangers. Their clothes were brown and the boots were dirty with mud from the hill. No easy task to climb this hill. That’s why it was a perfect way to cover a temple of terror to many.
”What is this temple? And why is it that its built here?” Nemeja conquered the place. Her bow was given to her earlier for good behave and she held it now in her left hand with the right hand on arrow, both touching eachother as the hands met. And she was behaving just like a rogue would.
”The Temple of Doom? I don’t know… The Temple Of Destruction, maybe?” Rumir was saying on a funny tone. Satirical to the names that were given to much of their discoveries during their journey. And that could be understood and shared with the same feelings by the others. Merek perhaps not, he was living the dream of the magician. A party and a quest to reach. Could things get better?
”This… this monument could be a temple for anything” he insisted.
”Let’s uncover it!” Nemeja argued.
The atmosphere between them got a bit more tensed. They were throwing words at eachother and not understood those words. Things got louder.
”Silence!” The Great One shouted and they were all quiet. The sun was settling behind the horizont and that could be seen and they also did that when they looked back. There was too little time for that, it seemed. But neither would the rangers give up. And they neither did:
”Let’s see what sweet treasure we can uncover in its tunnels.” Rumir told them as they were now all in front of the gate.

They all took use of the torches they had stored in their backpacks. And lit it with the invsible fire. A touch of it turned the torches into a visible flame, of yellow color. This fire was indeed visible to the naked eye.

The fire that shaped the yellow flame was a fire of giving. This could be a temple of receiving blessings. There was no way anyone could tell from the looks of the monument. It was high as the highest trees on the hillside.And the gate was reaching half of this heght, just as the flames. As they lit up their torches, the gate opened all by itself.

”Strange.” the wizard thought.
”Is there any magic in this place?” the rogue was asking herself, in her thoughts.
”We’re in!” Rumir thought.
”Who knew?” Bratak was wondering., ”So easy?”

Merek went in first and he shouted within the walls:
”Hello?” None answered.
”Perhaps it is just barely hearable.” he told the others ”This temple is a temple of giving.”
”That’s why the gate opened up.” they thought all at the same time, execepted the wizard. He knew very well of this thing, when he already saw the yellow flames. His spirit was trained for this so he would guide them through this from inside, barely seen in the dark monument.

As they entered the place, they saw holes in the ceiling. The sky was visible from inside the temple. They walked carefully inside and discovered that there were openings, most probably built in from the begginning and not the other kind, the kind that were crafted by nature. Because of that, there were some puddles on the ground. The ground was paved with cubic stones, twice the size of the open palm.

They observed all of this and were heading to the East. This was a hall most probably, it was strenching a couple of hundred of feet. They observed some carves in the wallstones. Nemeja could see the forms in color, as so could Marek.

What did the carvings told for story? None of them knew.
There were mountains, forrests, people animals and even seas on the walls. They could very well been speaking of our days as they could speak about the races’ past. None of the present could interpret the symbolism, more than what the rogue and the wizard saw with their inbuild senses for certain forms of art. And this was art for the paintings carved in stone had a style to be drawn never seen, so there must have been crafting skillmasters that have built these sites and gave them a story to be spoken of through the forms in which everything was presented.

”What’s a temple of giving?” Bratak asked him, the white clothed wizard.
”It means that everything we would need, we could find in here, as if it were reserved for us. If so, then this is the work of the gods or a place built for the gods. Should we not find here what we need within these walls then it’s a work of al-djinn. A lie put here to deceive. Only after exlorig it we will know for sure.”
”But the woods are enchanted with illusion manifested in traps meant for our minds. Nothing speaks of a good temple in these forrests.” Bratak told the wizard.
”We should not forget that… But the source of the forrests’ infection can come from within this very walls, that is the main reason to why we are here.”
So the wizard truly knew more than it was reserved for the others to understand in these kinds of situations.
”The main reason to why the woods are infected?” the ranger said with a bit of excitement, ”Not bad… A quest right for us, in other words. And we might find a treasure in here, let’s not forget that!”
They all laughted. A treasure would fall in good hands. But was it what they needed? As they sparkled up the dark and the dust from the floor with their torches and their feet, they thought of what they realy needed. It wasn’t that much for anyone of them. But they thought if it was right or if they really needed it.
Then the wizard spoke::
”We might get the fullfilment of some acts and others we might get rejected on. Is how the gods wishes for us. Their presence is strong in this place, remember and care for that. They can truely see us right now.”
And Rumir spake aswell:
”The Gods can always see us. They can be everywhere.”
”Yes, indeed. But if one does not believe that, he or she, can be sure of that when we are in this place. This carvings might come from the people that have lived here or just went to this very place and left their knowledge behind them, right in these walls. I see nature and people drawn all across these halls. And I don’t think that I am hallucinating.”
”No, we can see it too. We all do see it.” Nemeja said.
Bratak continued the discussion:
”Are these drawings ancient or what is the thing with them?”
”Perhaps this is how they teach us how to show our gratitude to the gods or it can be stories of what people of the past have gained from this temple. It could be anything but it proves that there was organic life in this temple and perhaps never empty of it. We should find out what happened to life in here.”
”It’s pretty impressive.” the girl admited.

After a couple of hundred of feet, they came to the wall’s ending.
A great statue made out of wood stood right in fornt of them, with the awayer wall right behind it. There was more fire. A ”bål” made out of metal was on the table made out of stone in the front of the wooden assembly of a creature; the one with the body of a man and a head of the wolf. Its mouth was open.

The fire of the torches were set right at the statue.
Nemeja fell in strong pain to the ground. The other cared for her, so they swiftly catched her. And held her during her convulsions. As soon as the last one of them took away the torch from the statue, the pain would cease.

The magician observed this and said unto the other:
”I see strong fire in this statue. If I can see it, it must tear her from inside. This is her test. Make sure you don’t point the fire straight at this wooden lifeless being. She should do just fine.”

”Isn’t this worship? The bearseekers’ form of worship?” Ragal asked.
”Perhaps for some of them. But I think it’s more like a symbol to that which grants them their courage.”
”A gratitude monument?”
”It could very well be… We just don’t know. But the gods might hidd in here. The fire we saw outisde… it’s of no human nature… it’s from the gods. Some priests may have bended time and room to place it there and let it’s energy float from beyond the creation. That I can recognize…”
”Then we truly have with a work of gods to do.”
”Yes!” he acclaimed happy. The ranger understood the importance of the fire outside. And that was a good thing, it can prove to be crutial to attempting tame the temple wirth all its gods of the living and the dead. The others heard the conversation and the wizard oserved them. As Ragal, also known as Bratak uttered those words, the woman and the other man seemed to understand them very well. This was perhaps required for confronting the tests. The merrier their knowledge about the unknown, the better prepared for the dangers of the unknown they were.

The gods were powerfull beings or spirits. No one really knew as a god could not be fully described nor understood. Talesspoke of both kind of gods. Tales were familiar to Marek, he was no stranger to them. In times when magic was real but many times outside of the usual human’s reach or knowledge, tales got long forgotten. Only a few knew many of them. The most common thing was to be know just a few of these stories.

There were nodings from the rangers in return. They understood it. Over the past weeks, they have learned much about the art of magic. And they understood that the girl could see more or differently from the Wizard, even thogh both had powers. But of course, there were the tests.
In Rumir’s head, there was this thought:
”Can this turn into a test for the whole group? Is everybody tested at once?”

The statue was barely visible. The magician set his hand in the darkness that flickered in pace with the torches and felt when it touched the statue. He then mumbled some words and the statue made a movement.
Then the table opened, as the upper side moved in their direction. It openened up and there was something that was in the deep hole that came from it. The sound of the table top moving was that of stone coming in contact with other stone. The hole had these walls of stone and the upper side was the entry. They saw all of this when the wizard told them that it was now savfe for her and it would be no harm to point the fire at the statue. One curse was lifted.

”I feel much better… more… more focused!” she told them. ”I feel as if I can control the powers better. Check this out…” she said as she lifted her left hand. A red fire was lited from nothingness.
”The spirits… the spirits in the hands are gone.” the wizard told them with great amaze.
”Yes”, she said as radiated gladness. A big smile on her face and a ferm ”blick” at the hands. She moved them slowly and fire was lited then extinguished. This happened a repeated number of times. She explored this new strange power. To control this in her hands. A newly found freedom and a great help in this quest.
As she saw this events unfold in front of her eyes, she felt optimistic and hopefull. The quest of the wizard could get them in front of strange and great h,appenings, but he knew what it was needed to go through it. It was worth it, at the end of the quest she would regain her whole freedom. No more accidents or fear of unleashing her potential. The gift would step forward and the curse will be no more. ”The comets will not fall and the skies will not burn”.
”Look! Rumir shouted when he lit up the hole in the table. ”A stair!”.
They all rushed the two or three steps that were inbetween and observed this aswell as Ragal also pointed his fire to the false table.
”There are might be tunnels down there” he said.
”Are they safe?” Nemeja asked.
”No body can know. I feel no smell nor hear any movement down there. And I don’t know how big it could be. Will we fit down there?”

”The legend of Melzek. It was said that he was a god. His origins were unknown. But… it was told that his offspring were both those of humans and uncreated gods.”
”I think that I heard some stories about him.”
”Yes indeed, it is the most popular story about the unity between the gods and the mortals!”, ”A classic!”, he exclaimed in joy.
”What’s up with you? You are full of happiness since we entered this place!” Bratak asked the wizard.
”Perhpas I am filled. But I feel the gods working in this place.” he said overwhelmed by their power and grace. ”They don’t choose to show their works to too many. Only few can see it. You can see it all around you, everytime. But you don’t understand that those are truly their works! In this temple, we can see their ways with a pair of fresh new eyes. Isn’t this such which the mortals seek for all their life? To truly see their works!”
”I saw colors in those carvings in chopped stone.”
”It’s their way of speaking. As it looks like at the moment, they read your needs as they could very well have taken notice of the spirits that are enchanting your pure gifts, And that is how they knew what to do with the warrior statue.”
”What do you speak of? What does the legend has to do with the tunnel that was just revealed to us?” Rumir asked the wizard.
”The story says that he was found in a temple. If the gods allow us, we will all be more than human after the trials of the temple. We can hope for that.”
”So you think that the gods will grant us, what? Wisdom, intelligence, powers, spirits, presence? What could they possibly do with us?”
”You can take a look at our companion” he said while he directed his face toward her, right at his right, but a bit behind. ”They heal her! That kind of gifts might be exactly what you get in the end of this quest.”
”So, you mean that we will come like those creatures of these woods?”
”Yet better.”
”Wizards?”
”Ha! Apprentice perhaps.”
”But is that really what we need? Or is it your wishfull thinking?”
”That might be what they find suitable for us.”
No one of them speak further but they looked seriously in the eyes.
”Cool!” Rumir exclaimed after a couple of moments.
”Can’t we just go now?” Nemeja asked. ”And you know, see what is benneath the ground?”//

In this hole that went deep under the temple, was no place for shields. The walls were all narrowed and was perhaps three ”famnar” wide. They climbed downwards on the stairs. It took them a couple of moments to get into a tunnel that runned both to the left and to the right. It was wider than the hole that lead them this way. It was all dirt.

An easy breeze came from deeper long beyond. There was another entry to this place.
”This way we would be able to come at the at the other end. We should explore!” Ragal told admiring the challenge. A funny task this was for him.
They saw a light in the darkness. A big flash was approaching them at a speed that made them surprised. There was no time for a reaction. It came from the way ahead. A couple of moments and they were no more.

Time froze and everyone saw their own body and were raised from there to above earth and out of the planet. At first, they did not recognize what it was. They had no understanding for such things. They saw another simillar object approaching and they understood what they saw. And it replaced the first one, the planet of their beings. They felt safe in this place and with the vision. Then they returned to their bodies and time started to run again.
”A vision of a new world? All chaos and destruction destroyed? Is that what they will grant us? What does it mean?” Nemeja asked.
”We are in their Realm now. Perhaps we will get more time..” Merek said. He looked at the others, and one of the rangers was shocked.
”Was that… was that death?” he asked. Bratak asked the wizard.
”There are some people in this world that must have seen this before us… We should head to the tower and seek the answers. It could have been death. The gods can create worlds out of nothing!”

Novellen/Romanen A Dark World – Tillägg till Kapitel1 – Om Drakan

TILLÄGG TILL KAPITEL 1: OM DRAKAN

Såsom atompartiklarna lämnar stjärnans fusion i två tusen år för att nå ytan,ska du lämna ditt liv inom hundratjugo år.

Jag ser det i er, ni har långt liv framför eder. Använd det klokt.

Du återföds. Merekes väg säger att du får en andling kropp, andra säger att du återföds till en människa eller djur, vetenskapen säger att dina kropps partiklar kommer från stjärndam och att vi pterblir dam. Du återföds och blir något annat.
Är det inte mer intressant för det som kommer att hända än att inte bry sig alls? Bara dö ut finns inte. Vi tror att Merek kommer att skapa oss på nytt. Och sedan att Han har omdömet att bestämma över våra öden. Jag säger till eder: ta er chans och vänd er till Honom.
Vi är och kommer att vara stjärndam. Vi kommer att återfödas. Han kommer förvisso att skapa oss på nytt.

Men det är Anden som vi magiker använder oss av: Mereks Ande. Dem andra använder sig av Drakans ande.

Men denne Drakan, vem eller vad är det för något?

Drakan är ondskan själv. En konung av skugga. En ande som uppfyller dina drömmar mot din lojalitet. En mycket viss och farlig skugga.
När Merek ska skapa oss på nytt kommer Han att utplåna denne härskare av skugga som oavbrutet härskat sedan tidernas begynnelse.
Och det var då, i tidernas begynnelse som mänskligheten inte kunnat se bortom sitt begär och härskat och offrat till högre makter. Dessa makter, säger vi, är en och samma. Drakan, förvillaren. Den onda och orena anden.

Är han en demonkung?

Han är mer än så. Han härskar över andesläkten, men inte över alla djinner. Gott om djinner väljer att vända sig bort från honom för de hava tron i Merek och det gör dem mäktiga över ord och handling. De kan på det visset undivka smedaren Drakan.

Drakan var från början en djinn, en väsen skapad av Merek utav rökfri eld. Men en dag formade Merek människan av lera och blåste in sn livsande så människan fick liv. Och Merek beodrade några, bland annat Drakan att falla ned för knäna inför denna skapelse av lera.
Men Drakan, full av högmod, vägrade vilket väckte Mereks vrede. Och sedan dess har Drakan fått arbeta från skuggorna fram tills den dagen då vi på nytt, ur stjärnstoft, blir en skapelse.
Och krig har utkämpats av Drakan och Merek om människohjärtan enda sedan dess, tidernas begynnelse.
Andar ska du veta, kan bli mäktiga med tiden, men Drakan är starkast bland djinnen. Djinnernas och människornas härskade, viskaren som viskar falska och tunga vissor.

LOTR Fan Fiction: A DARK WORLD

SCEN AKOMST TILL TRÄSKET
(Se den som fan fiction till Sagan om Ringen)

De kom till träsket och gick genom den. Det vart stigar överallt genomden, stigar som kunde ge skyddd mot leransom vart överallt.
De skulle sjunka i den om de avvek från stigarna som voro mycket tydliga.

Vattnet vart stort och träden var så gott som döda. Läran kvävde dem. Dettaa vart inget trevligt ställle. Farlig och fientlif, kanske var det förutom leran, även djur som lurade i bakhåll. Vargpack skulle man se upp för.

Träden saknade blad och var genomruttna. I luften låg det en motbjudande lukt, lukten träsk, rutten, lerig och oren. De skuille behöva skynda sig för att´lyckas ta sig igenom innan mörkret föll.
“Bäst att vi övernattar här, vid utkanten av skogen”, sade Terek.
“Vi hinner inte gå genom träsket.” Sällskapet stod i en halvcirkel runt honom. Med sina packningar på väg nedåt, på marken med dessa tyngder och läder som täckande mantel.

“Finns det ingen väg runt?” Frågade Nimbo
Spänd efter sin svärd.

“Nej, det finns städer som är aldelles för nära norr och syd om träsken. Om de ser oss kommer de fånga oss.”
De skulle göra eld. Nimbo tyckte också att det var klockt i att ha eld beredd om vargar skulle komma mot dem,.
Carmin kände till området bakom träsken, han skulle agera som vägvisare.
Han hade sagd att det var farligt för där fanns en mycket ond konung. Och kunden hade trollkarlar som besvärjde åt honom och dessa trollkarlar var mycket beryktade. De kunde utföra stora och mäktiga tecken
EN gång hade de, enligt honom, uppvisat tecken på månen. Och det hade dsetts av många runt om Hopp men inte alla kände till det vilka voro som låg bakom.

Trollkarlarna kom till vid en tid å det rådderättvisa och konung stred inte mot konung. Många påstår att det var andar som verkade. Men vad kunde göra människorna så vilseledda att völjda det onda framför rättvisan. Kanske var det andarna. Och trollkarlarna reste och spred sig från stad till stad och vilseledde många med deras magi. Och de lärde ut den till sina utvalda bland pöbeln, till de vars hjärtan inte voro nöjda med det de hade. Dessa kunde de svarta magikernas ögon fånga upp och välja mycket rätt bland folket. Som en tävling i ondska.
De som strävade åt kungens välbehag när de såg denna behagas vilseleda av magin, började ta hjälp från trollkarlarna. De tog dem till rådgivare, ty de hade allihopp talets gåva, Och med falska löften frestade dem konungarna. Och det var början på fallet.

Det var då som några konungar gick samman och slog ut konung efter konung och krigen bröt upp. Till slut var det fem kungar som fick styret på Hopp och delade landet sinsemellan. Men de nöjde sig inte över utdelningen, utan slöt en pakt med varandra, så ingen annan skulle resa sig mot dem. Och det var början till Eliten.

Och trollkarlarna som agerade som rådgivare tog över kungarnas alltmmer förvirrade sinnen i kontroll. Ett strängt grepp om deras tankar, ty magin de verkade var stark och giftig. Och sedan gick trollkarlarna samman i sin egen allians och började bestämma över kungaringern. Alla såg som hot och soldater började mönstras som om det varit krig men det var för att övervaka.
Och de fyllde hopp och de fyllde Hopps tillhåll.

– The Rebell Kid –

Novell skriven av mig Atilio Vasquéz (Copyright Novellen tillhör mig som upphovsman).

The Rebell kid handlar om Adriano Mizzano som hamnar snett in i livet som ett så kallat problem barn,skolan går åt helvete,men hans mamma kämpar på för att Ge sin son en ljus framtid,tills hon själv drabbas av Cancer och livet ändras totalt helt och hållet för unge Adriano.

Kapitel ett: “Tiden rinner ur finns ingen tid att slösa vad är meningen liksom med att leva om man slösar ett värdefullt liv mina tankar,mitt liv,mitt val, Adriano Mizzano det är jag. Jag fattar inte liksom att jag står här vid min mors begravning för alltid varar inget i livet men morsan har lärt mig mycket om livet även om så jag lyssnar sent i livet. Jag lär mig själv livetshårda skola eller det så jag trodde tills nu, jag kan mer än det här men jag vet att det blir långt dit.”

Adriano kysser förväl till sin mor Dora Mizzano och lämnar en ros på graven tystnaden,sorgen fyller den tysta sen sommar kvällen då begravningen äger rum.
Bakom sina svarta pilotsol glasögon som matchade med den svarta kostymen rann det tårar ur Adrianos ögon men den pokerfacen han visade var av sorg i tystnad,ensam barn utan en riktig faders figur i bilden.

22år fyllda levt livet med en cancer sjuk moder, nu vänder allt upp och ner efter år av ansvarstagande vad finns mer som livet kan erbjuda förutom sorg och lidelse,Han kände sin mors sorg ända in till det sista.Han tänder en cigarette efter begravningen vid parkeringen och funderar för sig själv, vad händer nu. Kul har jag aldrig haft tid för,varken fritid.

Adriano var väldigt nära sin mamma som alltid sa ” Det du vill göra och bestämmer för dig för att göra kommer du att lyckas med,Adriano ge inte upp dina drömmar min Son lova mig det”.

Som en blixt slog det till Adriano nästa steg i livet var att följa drömmarna, flytta in Storstan,fixa ett riktigt jobb, fixa en lägenhet och plugga något vettigt.
Helt enkelt byta livsstil, göra något vettigt.Innan mordern insjuknade var Adriano problematiskt utan sin moders stöd hade han hoppat av skolan,dålig kvalité i skolor är ingen nytt de så kallade problem är majoriteten som fläckas ner och ignoreras för dens individens okontrollerade livs situation och ger en dålig in blick i skollivet. Men Adrianos mamma kämpade sin Sons även om hon så var tvungen att gå på flera möten om året, hon var en vass morsa som folk på plats, hon hade bra koll inte på andra utan sig själv och sin sons dåliga skol inflytelse och lärares brist på pedagogik med barn med svårigheter.

Varenda dag var det tjafs och bråk,för Adriano var gatan det ställe man kunde vädra bort problemen ett tag 14år är ingen ålder men redan då kände Adriano ansvar,han såg sin mor kämpa men den rebelliska sidan kallade mera vara ute på gatan,supa,slåss var del av den unge Adrianos vardag tills den dagen då droger började influera in vardagen för polare, röka Hasch var nästa steg för många när langarna steg närmre in i skolgårdarna,dum nog hamnade han i skiten. Skolan blev för mycket Adriano hoppade av, men mamman var på hela tiden efter sin son som tog in han i rehabilitering hon offrade allt för sin son.

Månader gick,åren likaså det var inga lätta år men hon lyckades styra in sin son i rätt riktning,byte stad,miljö,umgänge allt för att Adriano skulle få ett bra start i livet,men i samma skede kom beskedet för Adrianos mamma ( Cancer ) det ordet som får vem som helst att dallra av skräck och döds ångest.
Det kom som en bomb, rollerna ändrades Adriano hade ansvar över sin mamma 18år gammal kom beskedet hennes Cancer var för utvecklat och för agressiv vissa tider var det bra andra rena helvetet. Adriano hade respekt för sin mor allt hon sa var A till Ö för han.

Men att blicka tillbaka blev för mycke för unge Adriano i nutid 22år gammal.
Han satte sig ner i bilen och kastade cigarette fimpen på marken.

Adrianos umgänge såg helt annorlunda mognaden och ansvarstagandet väckte en ny äventyrlig sida, han sa upp sin lägenhet, lämnade sitt jobb, cashade upp pengar bestämde sig för att resa långt vart han skulle spelade ingen roll men Adriano ville se världen. Han behövde ljus i sin gråa livsvardag något som inte funnits i åratal. Han hade ärvt mycket av sin mors lojalitet,artighet,mod,samtidigt en likaväl vacker inre som ett hårt yttre. En människa som klarar av att stå på egna. Adriano visste inte vad en Pappa var i livet  eller hur man förhöll sig till en, det fanns aldrig någon där det tomma rummet av en faders bild delade han med andra problem barn under hans skoltid under de tuffa skolåren dom kallade Adriano för näsknäckaren han knäckte flest näsor under slagsmål lika väl innanför skolgårdarna som utanför han tog inte skit från andra, ungtuppar ville slåss Adriano var född att knäcka näsor. Alla såg upp till Adriano,han var ledaren en kärna till en rad bråk och problem. Det andra inte insåg från de unga perspektiven var att våld var makt en högposition men Adriano var ingen mobbare han knäckte av mobbare han startade inte han eftersöktes av konkurrenter som ville t över hans position.

Ingen tvekan att barnen hade problem av olik slag men det värsta hur illa de vuxna hanterade situationerna ingen brydde sig om problemen med åren blev det bara dyrare det var något Adrianos mamma såg tidigt och ville göra en förändring för sin Sons skull för att kunna ge han en framtid.
Men så jävla tufft var det att bestämde sig för att byta stad rehabilitera sin son för en drogfri och vålds fri livsval i en bättre kommun med möjligheter som nyttar,jobb,utbildning,utveckling,framtid den kvinnan kämpade för sin son.

Likså gjorde Adriano det för sin mor in till det sista stunderna på begravningen.

Inombords grät han högt medans hans focus var att blicka framåt tänka positivt denna dag var väntad som oväntad men att saker o ting är gjorda ger en inre  fred som inte kan förklaras med ord.

Senare samma dag träffade Adriano sin närmsta vän Gustavo han var från Cuba en avslappnad livsnjutare som gillade det goda av livet lite mera åt hipster hållet. Tillsammans kunde chilla och snacka vettig skit med varandra utan att behöva dölja sitt riktiga jag vilket de ändå aldrig gjorde, två starka individer med riktade mål i livet.

Adriano: ”  Gustavo jag tänker lämna Sverige och se världen sedan för att sedan följa mina viktiga drömmar som ett riktig jobb,köpa eget hus,hitta en fru och bli en pappa en roll som jag vet lite av men jag tvekar inte på att jag kommer bli världens pappa.”

Gustavo: ” Jag gillar det sättet du tänker men tänk noga först, det är stora steg du tar , mannen med stora visioner det är du Adriano du är en grym jävel som vågar följa dina drömmar”

Gustavo rökte sin cigarr och klappade sina händer av glädje och gav Adriano en ordentlig kompis kram och ett hårt handslag medans han sa: ” Glöm var du kommer ifrån och vem du är Adriano du är en kung som styr din egen tron, mannen, du är en tuff jävel men ett helvetes grymt bra vän som vara livet ut! ”

Adriano: ” Jag ska tacka dig för att du lärt mig njuta mer av livet även som så under de tuffa tiderna då jag tog hand om min mor, du är en sann lojal vän Gustavo”

Vänskapsbanden  mellan Gustavo & Adriano var som ihopsytt. De satt ett bra tag vid klipporna vid sjön och talade tillsammans och tände en brasa grillade, drack några folköl och njöt av livet sen sommar kväll natten var ung och soljuset lika starkt.

Adriano tittade ut på sjön och visionerade in i sin egen framtid han såg ett ljust framtid,en framtid med inre fred,framtida resor världen öcer som fyller tomma rum med goda minnen.