The Gate was made out of solid tree. There were flames that hanged by its both sides. The Fire of Endlesness, the inextinguishable fire thst the priests of the dead bended into the world of the living, the world of the fleash creatures and the many other forms beyond it. It would cease to exist when time itself would.

”This temple is unknown. Few know of its location and very few have entered it recently” Bratak’s ranger tracking perk told him and the others.
”The Fire…” the wizard exclaimed as he reached the top of the hill. Just as he put his left foot ahead of the right one while stoping. The fire’s tongues stretched to the skies and was high as half of the length of the walls of the temple, the roof excluded. ”The Fire is a mystery freed into the world. It is not of human engineering, this thing is for sure” and the others that were ahead of him and spread from all angles but still coming from the same direction, directed towards South East listened to his words.
”This fire is unique!”
They stayed up and were looking at him. They were curious. No one have ever seen such fires. But they could still exist in some places, as it did right here. This they were uncovering now out of their curiosity and awarness of the world around them. Their tracker senses have been right all along. They succefully traced movement and mysterious activity in this place. Few were the hills of these places but unreachable.
The Guardians were never near this place. It was forbidden for anyone to enter it. The woods were the hallucinations beecame so real that one would go insane and lose himself in front of the illusion imposed by these plants. The air was thick of the woods’ fragrances and hard to be distincted. The smell of error in the air.
”These flames can be evil too. Look at their movement.”
The flames were invisble for the air but they were still in there. It can be seen. The unseabale observed by the eyes of the mortals. They were moving and that made them visible. The Wizard saw a color: ”Purple”.
”What fire? It can barely be seen… still I feel its burn in my body. A strange presence.”
”Control it. As long as we don’t give up for fear, the powers of these forrests can not harm us.” the great one told Nemeja back. The rangers felt it not but they could as well see it.
”I introduced you to magic. You are not in the hands of the trick any longer. That’s why you too can see it.”
”My tracking is to no use in front of this demon!” Bratak exclaimed.
”Try and seee it as my way of tracking” thee Wizard explained to the two rangers. Their clothes were brown and the boots were dirty with mud from the hill. No easy task to climb this hill. That’s why it was a perfect way to cover a temple of terror to many.
”What is this temple? And why is it that its built here?” Nemeja conquered the place. Her bow was given to her earlier for good behave and she held it now in her left hand with the right hand on arrow, both touching eachother as the hands met. And she was behaving just like a rogue would.
”The Temple of Doom? I don’t know… The Temple Of Destruction, maybe?” Rumir was saying on a funny tone. Satirical to the names that were given to much of their discoveries during their journey. And that could be understood and shared with the same feelings by the others. Merek perhaps not, he was living the dream of the magician. A party and a quest to reach. Could things get better?
”This… this monument could be a temple for anything” he insisted.
”Let’s uncover it!” Nemeja argued.
The atmosphere between them got a bit more tensed. They were throwing words at eachother and not understood those words. Things got louder.
”Silence!” The Great One shouted and they were all quiet. The sun was settling behind the horizont and that could be seen and they also did that when they looked back. There was too little time for that, it seemed. But neither would the rangers give up. And they neither did:
”Let’s see what sweet treasure we can uncover in its tunnels.” Rumir told them as they were now all in front of the gate.

They all took use of the torches they had stored in their backpacks. And lit it with the invsible fire. A touch of it turned the torches into a visible flame, of yellow color. This fire was indeed visible to the naked eye.

The fire that shaped the yellow flame was a fire of giving. This could be a temple of receiving blessings. There was no way anyone could tell from the looks of the monument. It was high as the highest trees on the hillside.And the gate was reaching half of this heght, just as the flames. As they lit up their torches, the gate opened all by itself.

”Strange.” the wizard thought.
”Is there any magic in this place?” the rogue was asking herself, in her thoughts.
”We’re in!” Rumir thought.
”Who knew?” Bratak was wondering., ”So easy?”

Merek went in first and he shouted within the walls:
”Hello?” None answered.
”Perhaps it is just barely hearable.” he told the others ”This temple is a temple of giving.”
”That’s why the gate opened up.” they thought all at the same time, execepted the wizard. He knew very well of this thing, when he already saw the yellow flames. His spirit was trained for this so he would guide them through this from inside, barely seen in the dark monument.

As they entered the place, they saw holes in the ceiling. The sky was visible from inside the temple. They walked carefully inside and discovered that there were openings, most probably built in from the begginning and not the other kind, the kind that were crafted by nature. Because of that, there were some puddles on the ground. The ground was paved with cubic stones, twice the size of the open palm.

They observed all of this and were heading to the East. This was a hall most probably, it was strenching a couple of hundred of feet. They observed some carves in the wallstones. Nemeja could see the forms in color, as so could Marek.

What did the carvings told for story? None of them knew.
There were mountains, forrests, people animals and even seas on the walls. They could very well been speaking of our days as they could speak about the races’ past. None of the present could interpret the symbolism, more than what the rogue and the wizard saw with their inbuild senses for certain forms of art. And this was art for the paintings carved in stone had a style to be drawn never seen, so there must have been crafting skillmasters that have built these sites and gave them a story to be spoken of through the forms in which everything was presented.

”What’s a temple of giving?” Bratak asked him, the white clothed wizard.
”It means that everything we would need, we could find in here, as if it were reserved for us. If so, then this is the work of the gods or a place built for the gods. Should we not find here what we need within these walls then it’s a work of al-djinn. A lie put here to deceive. Only after exlorig it we will know for sure.”
”But the woods are enchanted with illusion manifested in traps meant for our minds. Nothing speaks of a good temple in these forrests.” Bratak told the wizard.
”We should not forget that… But the source of the forrests’ infection can come from within this very walls, that is the main reason to why we are here.”
So the wizard truly knew more than it was reserved for the others to understand in these kinds of situations.
”The main reason to why the woods are infected?” the ranger said with a bit of excitement, ”Not bad… A quest right for us, in other words. And we might find a treasure in here, let’s not forget that!”
They all laughted. A treasure would fall in good hands. But was it what they needed? As they sparkled up the dark and the dust from the floor with their torches and their feet, they thought of what they realy needed. It wasn’t that much for anyone of them. But they thought if it was right or if they really needed it.
Then the wizard spoke::
”We might get the fullfilment of some acts and others we might get rejected on. Is how the gods wishes for us. Their presence is strong in this place, remember and care for that. They can truely see us right now.”
And Rumir spake aswell:
”The Gods can always see us. They can be everywhere.”
”Yes, indeed. But if one does not believe that, he or she, can be sure of that when we are in this place. This carvings might come from the people that have lived here or just went to this very place and left their knowledge behind them, right in these walls. I see nature and people drawn all across these halls. And I don’t think that I am hallucinating.”
”No, we can see it too. We all do see it.” Nemeja said.
Bratak continued the discussion:
”Are these drawings ancient or what is the thing with them?”
”Perhaps this is how they teach us how to show our gratitude to the gods or it can be stories of what people of the past have gained from this temple. It could be anything but it proves that there was organic life in this temple and perhaps never empty of it. We should find out what happened to life in here.”
”It’s pretty impressive.” the girl admited.

After a couple of hundred of feet, they came to the wall’s ending.
A great statue made out of wood stood right in fornt of them, with the awayer wall right behind it. There was more fire. A ”bål” made out of metal was on the table made out of stone in the front of the wooden assembly of a creature; the one with the body of a man and a head of the wolf. Its mouth was open.

The fire of the torches were set right at the statue.
Nemeja fell in strong pain to the ground. The other cared for her, so they swiftly catched her. And held her during her convulsions. As soon as the last one of them took away the torch from the statue, the pain would cease.

The magician observed this and said unto the other:
”I see strong fire in this statue. If I can see it, it must tear her from inside. This is her test. Make sure you don’t point the fire straight at this wooden lifeless being. She should do just fine.”

”Isn’t this worship? The bearseekers’ form of worship?” Ragal asked.
”Perhaps for some of them. But I think it’s more like a symbol to that which grants them their courage.”
”A gratitude monument?”
”It could very well be… We just don’t know. But the gods might hidd in here. The fire we saw outisde… it’s of no human nature… it’s from the gods. Some priests may have bended time and room to place it there and let it’s energy float from beyond the creation. That I can recognize…”
”Then we truly have with a work of gods to do.”
”Yes!” he acclaimed happy. The ranger understood the importance of the fire outside. And that was a good thing, it can prove to be crutial to attempting tame the temple wirth all its gods of the living and the dead. The others heard the conversation and the wizard oserved them. As Ragal, also known as Bratak uttered those words, the woman and the other man seemed to understand them very well. This was perhaps required for confronting the tests. The merrier their knowledge about the unknown, the better prepared for the dangers of the unknown they were.

The gods were powerfull beings or spirits. No one really knew as a god could not be fully described nor understood. Talesspoke of both kind of gods. Tales were familiar to Marek, he was no stranger to them. In times when magic was real but many times outside of the usual human’s reach or knowledge, tales got long forgotten. Only a few knew many of them. The most common thing was to be know just a few of these stories.

There were nodings from the rangers in return. They understood it. Over the past weeks, they have learned much about the art of magic. And they understood that the girl could see more or differently from the Wizard, even thogh both had powers. But of course, there were the tests.
In Rumir’s head, there was this thought:
”Can this turn into a test for the whole group? Is everybody tested at once?”

The statue was barely visible. The magician set his hand in the darkness that flickered in pace with the torches and felt when it touched the statue. He then mumbled some words and the statue made a movement.
Then the table opened, as the upper side moved in their direction. It openened up and there was something that was in the deep hole that came from it. The sound of the table top moving was that of stone coming in contact with other stone. The hole had these walls of stone and the upper side was the entry. They saw all of this when the wizard told them that it was now savfe for her and it would be no harm to point the fire at the statue. One curse was lifted.

”I feel much better… more… more focused!” she told them. ”I feel as if I can control the powers better. Check this out…” she said as she lifted her left hand. A red fire was lited from nothingness.
”The spirits… the spirits in the hands are gone.” the wizard told them with great amaze.
”Yes”, she said as radiated gladness. A big smile on her face and a ferm ”blick” at the hands. She moved them slowly and fire was lited then extinguished. This happened a repeated number of times. She explored this new strange power. To control this in her hands. A newly found freedom and a great help in this quest.
As she saw this events unfold in front of her eyes, she felt optimistic and hopefull. The quest of the wizard could get them in front of strange and great h,appenings, but he knew what it was needed to go through it. It was worth it, at the end of the quest she would regain her whole freedom. No more accidents or fear of unleashing her potential. The gift would step forward and the curse will be no more. ”The comets will not fall and the skies will not burn”.
”Look! Rumir shouted when he lit up the hole in the table. ”A stair!”.
They all rushed the two or three steps that were inbetween and observed this aswell as Ragal also pointed his fire to the false table.
”There are might be tunnels down there” he said.
”Are they safe?” Nemeja asked.
”No body can know. I feel no smell nor hear any movement down there. And I don’t know how big it could be. Will we fit down there?”

”The legend of Melzek. It was said that he was a god. His origins were unknown. But… it was told that his offspring were both those of humans and uncreated gods.”
”I think that I heard some stories about him.”
”Yes indeed, it is the most popular story about the unity between the gods and the mortals!”, ”A classic!”, he exclaimed in joy.
”What’s up with you? You are full of happiness since we entered this place!” Bratak asked the wizard.
”Perhpas I am filled. But I feel the gods working in this place.” he said overwhelmed by their power and grace. ”They don’t choose to show their works to too many. Only few can see it. You can see it all around you, everytime. But you don’t understand that those are truly their works! In this temple, we can see their ways with a pair of fresh new eyes. Isn’t this such which the mortals seek for all their life? To truly see their works!”
”I saw colors in those carvings in chopped stone.”
”It’s their way of speaking. As it looks like at the moment, they read your needs as they could very well have taken notice of the spirits that are enchanting your pure gifts, And that is how they knew what to do with the warrior statue.”
”What do you speak of? What does the legend has to do with the tunnel that was just revealed to us?” Rumir asked the wizard.
”The story says that he was found in a temple. If the gods allow us, we will all be more than human after the trials of the temple. We can hope for that.”
”So you think that the gods will grant us, what? Wisdom, intelligence, powers, spirits, presence? What could they possibly do with us?”
”You can take a look at our companion” he said while he directed his face toward her, right at his right, but a bit behind. ”They heal her! That kind of gifts might be exactly what you get in the end of this quest.”
”So, you mean that we will come like those creatures of these woods?”
”Yet better.”
”Ha! Apprentice perhaps.”
”But is that really what we need? Or is it your wishfull thinking?”
”That might be what they find suitable for us.”
No one of them speak further but they looked seriously in the eyes.
”Cool!” Rumir exclaimed after a couple of moments.
”Can’t we just go now?” Nemeja asked. ”And you know, see what is benneath the ground?”//

In this hole that went deep under the temple, was no place for shields. The walls were all narrowed and was perhaps three ”famnar” wide. They climbed downwards on the stairs. It took them a couple of moments to get into a tunnel that runned both to the left and to the right. It was wider than the hole that lead them this way. It was all dirt.

An easy breeze came from deeper long beyond. There was another entry to this place.
”This way we would be able to come at the at the other end. We should explore!” Ragal told admiring the challenge. A funny task this was for him.
They saw a light in the darkness. A big flash was approaching them at a speed that made them surprised. There was no time for a reaction. It came from the way ahead. A couple of moments and they were no more.

Time froze and everyone saw their own body and were raised from there to above earth and out of the planet. At first, they did not recognize what it was. They had no understanding for such things. They saw another simillar object approaching and they understood what they saw. And it replaced the first one, the planet of their beings. They felt safe in this place and with the vision. Then they returned to their bodies and time started to run again.
”A vision of a new world? All chaos and destruction destroyed? Is that what they will grant us? What does it mean?” Nemeja asked.
”We are in their Realm now. Perhaps we will get more time..” Merek said. He looked at the others, and one of the rangers was shocked.
”Was that… was that death?” he asked. Bratak asked the wizard.
”There are some people in this world that must have seen this before us… We should head to the tower and seek the answers. It could have been death. The gods can create worlds out of nothing!”

Novelen/ A Dark World: Anteckningar om en karaktär #fantasy #writer #writing #författare


En sjuk fiende som fallit psykisk och mår inte bra. Något slags troll eller liknande. Som har blivit byte istället för rovare. Som inte kan tänka ordentligt utan bryter ned jaget precis hela tiden. Och har mycket förrädiska tankar om sig självt.

Vannföreställningar, hans egna demoner har förgivit han och motarbetar honom nu. Hans demoner går inte att beskriva. De var tjänande mot honom, men samtidigt inte närvarande. De gav honom små “spells” såsom förmågan att röra föremål utan att egentligen lägga fingret på dessa, förmågan att se i eld och se elden i alla dess former i omgivningen, samt förde en inre kamp om honom och vilka scenarier han än tänkte på och ur vilket vinkel han sökte att få svaren ur. De svarade och hans alla möjliga funderingar och annat såsom det som han kände till, utan att ens behöva rådgöra om detta. Svaret öste ned över honom utan att han behövde rådgöra om det. Och dessa perspektiv var det som han kände till. Han kunde känna till allting som han önskade.

Men nu för tiden är dem motsägesfulla. De sänker honom och han blir seg i huvudet av dem. Det för de före detta tjänarna med honom. Hans inre demoner kommer ut och de bryter baarriären mellan hans sinnes kropp och ethern. De syns hur de farar ut. Och de osynliga demonerna leker med hans kropp. Hans ögon och lemmar är som i strängar till en osynlig hand. Vad är det för osynlig hand? Han är ju styrd.

Sjukdomen som håller honom i schack är osynlig och ändå bara i hans huvud. Han var inte magifast längre, utan magifäst. Och de arbetade febrilt i honom att hans eget jag och tankar inte kunde uppenbaras. Fästelsen höll dem undan och istället pumpade i honom annat. Nåt gift.

Novell/Roman: A DARK WORLD – Skrivit igår

(Hör förklarar jag A DARK WORLD –
Se det som fan fiction till Sagan om Ringen)

Du har stor magi lagt över dig. Det insjunknar dina sinnen.
VI måste göra nånting.”

Han stood framför den lilla spisehattn djärv och mäktig trollkarl. Han hade sina vita kläder med sitt vita långsa skägg och med sin hatt och vita stav.
Han höll i tobakpippan bakomryggen med bögge händer. Uppför stolen och satte sig upp.
“Men vad säger kungen?”
Lowe sade “Vi kan inte vänta på kungens besked. Vi måste agera nu.”

Kungen hade en sjukdom över sig. Det var oron. Så han satt med armbågen på bordet och med pannnan i handflattan. Det var en sjukdom, det är vad det var. 5TOR TYNGD SOM DET DROG MED SIG och som väger mycket . Kungen var i fara och han visste det. Detta var en mycket och ett stort besked. Det var absurt.

Carmin stryckte sin armbåge, och töjde den.

“Vad har vi för chanser om vi agerar nu?” Frågade han.

Terek stannade upp från sin gående fram och tillbaka inför eldbrassan.
“Vi hart naturligvist mer chans att klara det. Kungen av Kuper drar sig inte tillbaka nu. Han kommer komma. Med många garnisorerdessutom. Han drar sig inte undan för krig. Nej, han drar sig i mörkrets skuggor och smider planer. Storslagna planer som tecken på hans grandens. För sitt folk, ledda av Avskog, fe mest fruktade sällskapet. Vi kommer retillera för att en dag slå tillbacka. Och det blir inget bra slag. Jag kan utgöra mäktiga ting men det bliosr svårt. Vi måste agera nu. Dra oss inte undan från anfall. Utan fortsätta mäkta oss och gå i marsh. Det kommer att bli fruktansvärt men det behövs ju. Det om inget namn har är skuggan där de smider. Det är skuggan som är anledningen för din oro. Där växer sjukdomer ifrån.

“Magin du har ålagd över dig är källan till din sjukdom.”

“Säg mig Terek, tror du du kan utföra mäktiga ting med din Ande. Vem är mer kunnig

Carmin tytte till: “Det är Avskog, de talar genom honom.”

“Kungen är bortom allt förstånd. Vi agerar nu.” sade Terek.

“Demon,jag åkallar dig. Gå ut ur denna människa.”, så gjorde han en kraftgärning.

Demonen for ut genom rummet. Det syntes som en rörelse i luften, kraftig nog att påverka deras sinnen en anning.
Och deras ögon får svarta för en sekund. Det kom in som genom luktet i rummet, en avvikande färg.

Kungen blev rakare.
“<DU drev ut dem. De inslöjade mig i deras demoner. Nu förstår jag vad som händer. Vi måste agera nu mot Rudamins armeer.
De har växt sig starka dem senaste åren. Och Avskog, de är skickliga. Tror du trollkarl att du kan ta dig an dom?"

Stömningen blev bra i rummet. De småskrattade de visst bägge parter vad de betydde. De skulle inte dra sig undan, utan
skulle kriga.

Nimbo slippt sitt svärd. Han hade blivit duktig på att använda svärdet. Och han litade på trollkaren tillräckligt föratt
tro på vinst. Avskog vore förvisso mäktiga. Men de hade den vita trollkarlen.
Och den vita trollkarlen har visat sig kunnig hittills. Och sade han att han klara av dessa, då stämnde det.
Den vita trollkarlen är stark.

A Dark World: Kapitel 1, del 2

Trollkaren fortsatte:
”Ond magi är skadlig. Den sätter fria viljan på prov. Den skadar och är ond. Därför kallas den ond.”
”Det är onda makter inblandade.”
”Och den goda är harmlös?”
”Ja, det är den. Egentligen har all magi samma ursprung, samma källa. Men skillnaden ligger i hur man använder sig av den. Vita magiker tror på den skapande makten. Vi kallar den för Merek, skapare till allting som finns och inte finns. De svarta trollkarlarna har tappat tron och fallit offer för vilseledningen. När man håller på med magi, förstår du, kommer det efter mycket meditationer.”
”Vad för slags meditationer?”
”Ja, du, om allting möjligt. Om livet, om universumet, om alltet. Man kan lätt överanalysera och det går i överstyr. Man kan tvivla och komma fram till alltet har kommit till av en slump. Men så är inte fallet. Inte enligt min tro.”
”Så du tror på den skapande makten?”
”Jag vet inte vad jag skall lägga min tro på.”
”Du kommer hitta din tro.”
Han fortsatte röka ur sin pippa.
”Vit magi är bra för alla egentligen. Det skall inte drabba de onda om inte trollkarlen uttalar det. Och det kanske trollkarlen gör av en viss anledning, som att hålla de onda borta från något eller avslöja deras själviskhet som de gömmer i sina hjärtan. Ond magi är skadlig. Eliten använder sig av svarta magiker för makt och inflyttande. De tror som sagd inte på Terek. En vit magiker drivs av sanning och rättvissa däremot. Att saker och ting skall vara i sin ordning, helt enkelt.”
”Det är väl därför du kom i vår väg. Alla i sällskapet undrar men ingen vågar säga något eller fråga om det men här sitter jag och tänker göra det. Varför rör det sig runt dig? Varför rör sig gräset som om folk trampade på den? Varför rör sig grenarna som om någon drar undan dem?”
”Detta Nimbo är andar.”
”Ja, andar. Dom finns!”
”Jag trodde det var bara påhitt tills vi stötte på dig.”
”En kan tro det.”
”Men våra gamla är vidskepliga. De har alltid haft sin tro och det har alltid varit samma tro. De har trott på att magi finns och på andar. Onda andar speciellt. Hur vet du att dem är goda? Är det dem som hjälper dig att göra din magi?”
”Nej, det är Merek. Men så fungerar det. Andar är inblandade i magi. En vit magiker behöver inte arbeta med dem för han har inget behov av det. Men en svart magiker använder sig av dem för att nå sina mål. Med hjälp av magi tar de bort fria viljan hos andarna. Och de kan förvisso utföra mäktiga ting men de plågar andarna. Jag behöver inte göra det ty Merek gör allting. Bland andarna finns det konungar också. De är som människor men de är inte materiella. De kan röra sig som de önskar och kan manipulera det materiella. En magiker kan inte göra något utan andar, och därmed är det ingen magiker.”
”Hur blir man magiker?”, nyfikenheten i honom kokade och Terek märkte det. Terek log så att mungiporna syntes.
”Det är inget man bara blir. Andarna villar bland människor och vissa jobbar med dem, vissa vill inte blandas i och avviker. De är för rädda. Mereks vilja är inte att andar och människor skall para ihop sig sägs det. Men jag tror hans vilja är att vi skall samleva. Alla magiker är annorlunda men de är antigen vita eller svarta. Andar väljer en, kära du. De väljer och sedan är det upp till människan att leva med det. För vissa är det meditation som gör att de kommer, för andra är det att de är onda och korrupta. Andra tror på den skapande makten så mycket att andar går i en och vill visa andevärlden. Men andar har egen vilja, det kanske inte alltid är deras vilja att de skall komma till oss, det vet jag inte riktigt heller. Som magiker man lär sig och blir aldrig fulländad. Andar kan vara goda eller onda.
De goda vill hjälpa, de onda vill påverka. Och de kan kommer med bedrägliga löften till människor och öka deras villfarelse. Det är upp till varje människa vad de skall tro.”
”Så du tror inte på andar?”
”Jag tror att de finns. Men jag tror att allting är Mereks vilja. Det gör vita magiker.”
”Och de andra tror inte på Merek. Allt detta är intressant. Har andarna familjer?”
”Ja, det kan dem ha. Ande är något som får eget liv. Det kan vara en röst som talar till en, det kan vara en synvilla som blir verklig, det kan vara en tveksmahet man har, ty de kan lura som tankar. Och onda tankar kan vara onda andar och de goda kan vara goda andar och sedan får de liv. Det är människorna som tar hit dem om du frågar mig. För all ont som eliten gör, desto mera onda andar kommer hit. Men då verkar även de goda som försöker påverka människorna till att göra gott istället. Det är enda sättet att bekämpa ondska. Det är att göra det goda.”
”Ja, mer intressant än så kan det bli. Att ha makten att styra över andar men att låta dem utföra sin egen vilja är samma som att ha makt över människor men låta dem att göra det dom är skapta för – att vara människor med egen vilja. Och det kan vara starkare än kärleken.
Vet du varför jag sade kärleken är den starkaste kraften som finns?”
”För den håller oss enade?”
”För den håller oss enade. Den får oss att bry oss om varandra och ta hand om varandra. Lik vit magi, är den osjälvisk.

A Dark World – Kapitel 1 Del 1


Han rökte tobaken ur sin trädpippa och såg på natthimmelen. Massor med stjärnor och en klar gul månskiva lyste upp.
Stjärnorna beundrade han, han kände sig liksom dragen av dem.
Detta var en trollkarl, han var klätt i vit och hade en vit skägg.
Längre bort, bakom den nedfallna trädstammen han satt på var det lägereld och en liten grupp människor som satt runt den. Det var en varm sommardag men elden lyste denna utkanten av skogen.
Totalt var det fem människor som satt vid elden – fyra män och en kvinna. De talade om resan.
Denna resa som fört dem långt och ännu längre skulle de föra dem.
Trollkarlen reste sig och gick vid dem andra och satte sig bredvid Nimbo.
Nimbo var en vacker man i tjugoårs åldern. Med sitt korta svarta hår, sina svarta ögon och muskliga kropp skulle han ha lätt för damer om det inte vore för denna resa.
Trollkarlen såg på himmelen igen men kunde inte ha samma utsikt. Ljuset från elden dolde bort några bland stjärnorna.
Han tog ved och mattade elden med den.
”Vad finns i slutet av resan?”, frågade Nimbo.
Och svaret vart detsamma som alltid.
”En fri stad.”
Detta är berättelsen om deras resa. En berättelse som tar vid tidigare, långt tidigare.
”Ser du på stjärnorna något?”, frågade trollkarlen.
”De säger mycket. Om man kollar noga, kan man se former. Man kan även se stjärndamm från dessa berg. Spracklande, helt fantastiska liv de har och de ger.”
De såg på varandra lite. Trollkarens rynkor skvallrade om stort visdom, Nimbo uppskattade visdomen som Terek spred med sig.
Terek tog på nytt ett blås ur sin pippa och sedan andades ut den.
”Jag talar inte om allting jag känner till och jag vet att det för er att undra. Men det är för ert bästa. Jag söker att skydda er med det, kan du förstå det?”, undrade den vitklädde.
”Vi litar på ditt omdöme helt. Du är viss.” Kom svaret.
”Jag tycker om stjärnorna. De lyser upp i det djupaste mörker du skulle kunna finna. Hur skall en trollkarl inte tycka om vägvisare? Det går inte att inte tycka om dem.”
”Du har rätt.”
”Ta eld. Elden lyser också upp. Men den har inte samma styrka. Den kan inte lysa över långa avstånd på samma sätt som dem gör.”
Ett nytt blås drogs in, långsamt.
”Kärleken är den starkaste kraften du må finna.”, trollkaren tog en paus och såg på Nimbo.
”Skall jag lära dig om magi?”
Nimbo var ganska blyg annars men han kunde också vara riktig trevlig
”Lär mig”
”Det finns dem onda krafterna, sen finns det dem goda krafterna.”
”Det vet jag om.”
”Jag vet att du vet detta.” Mer tobak och pippan tändes ut sin långfinger.
Sådan uppvisning beundrade alla närvarande. Det ingav dem säkerhet och hopp. För skulle faran dyka upp, kan trollkarlen vara tillräcklig kunnig för att bemötta den.
Vita trollkarlar sågs sällan. Folket över hela landet undrade om de ens längre fanns och här stod en. De hade varit jagade av eliten över hela landet. Från haven i Väst till bergstrakterna i Öst. Och bortom bergen vet ingen om något.